Jag stötte första gången på Charlotte Jungs minimalistiska poesi i arbetet med tidskriften Populär Poesi förra året, där Jung bidrar med både poesi och en essä om sin poetik. Hon skriver enligt ett för mig annorlunda och spännande koncept, så när debutboken dök upp på redaktionen passade jag på att lägga den till min recensionshög.

Den senaste månaden har jag läst flera poesiböcker som kan kallas minimalistiska, det vill säga med kortfattade dikter – ibland mer som en kort samling ord, alltid med en utpräglat tom sidyta som brer ut sig runtomkring orden och bokstäverna.

I den minimalistiska dikten får varje ord och varje ljud extra tyngd och betydelse. I en dikt som består av ett fåtal ord står det klart att inget ord slunkit in där av en slump – varje ord, varje stavelse, varje tecken finns där för att läsaren ska få syn på det.

I C dras den minimalistiska poesin till sin spets. Till och med Anna Hallberg och Adam Westman framstår som ordrika i jämförelse. De flesta sidorna innehåller endast ett enda ord, många visar endast en enda bokstav – bokens första sidor är till och med helt tomma innan en tystlåten parentes uppebarar sig.

När jag läser C känns det naturligt att fråga sig är det här verkligen poesi? De uppförstorade bokstäverna och tecknen på de vita sidytorna stirrar tillbaka på mig och vill inte läsas som vilken annan text som helst – de verkar snarare vilja synas. Självklart, som alltid, är frågan ifall det här är poesi omöjlig att besvara, eftersom poesi till sin karaktär vägrar att fångas in i en rak definition.

Jung skriver själv om sin poesi att den har mycket gemensamt med konst samt att den kan ses som en slags existentiell språkfilosofi. Jag tänker att C är en text som när den läses väcker frågor i läsaren om vad text är, vad läsning är, vad poesi är och kan vara.

I sin essä i Populär Poesi nr 42 skriver Jung om att genom texten på sidan skapas både ett nu och ett sedan – alltså en följd. Det känns när jag läser C. Det är inte bara viktigt att ta in hela sidan och väga in allt som finns där (och allt som inte finns där), utan även vad som föregick och vad som kommer efter. På så sätt bygger boken upp ett slags narrativ. Från de första helt tomma boksidorna kommer parenteser, som på följande sidor närmar sig varandra och sedan skapar ett ”o”, och så vidare. Allting hänger ihop, allting finns i en rörelse.