De flesta böcker med vidhängande ljuddel, ni vet: en kant i plast med knappar på, brukar säljas på barnavdelningen. Det här är dock i högsta grad en bok för äldre personer, åtminstone textmässigt – underhållande i klassisk Fredrik Lindström-stil, men samtidigt med vetenskaplig förankring och väl avgränsade detaljer för den som vill nörda in sig på sådana. Samtidigt gör ljuddelen att även en närstående sexåring fattade intresse för dialekter, och hur exempelvis småländska egentligen låter (eftersom det de pratar i filmatiseringar av Astrid Lindgrens många böcker sällan är äkta småländska). Men för den vuxne, som inte kräver bilder till all text, finns det rejält med intressanta fakta i denna bok.

Vi serveras en översiktssida i början av varje landsända med några typiska ord (Vem vet vad ”jopp”, ”otndag” eller ”haok” innebär på matbordet?), exempel på kändisar som kommer från landsändan (visste du till exempel att politikern Beatrice Ask pratar härjedalska och hockeyspelaren Håkan Loob gotländska från början?) och flera vackra foton från olika delar av vårt avlånga land. Därtill får vi insprängda ordkartor: Var kallar folk sin förälders kusins barn för syssling, tremänning respektive A-kusin? Och var kallas hallon för bryngebär eller fallbär? Allt sådant får läsaren svar på, eller kan skapa egna frågesporter av under kommande helger och lov.

Inledningen upprepar dock en brasklapp: Lindström & Co. är nödda och tvungna att begränsa sig, och då är 100 ett jämnt och fint tal att begränsa sig till. Alla landets dialekter får helt enkelt inte plats i en bok som ska kunna säljas till fler än de nördigaste ibland oss. Det gör att många av oss nog får nöja sig med någon dialekt från de platser i landet vi bor eller har bott på, eller rentav som vi känner någon ifrån. Som kompensation får vi dock rejäla beskrivningar av såväl övergripande, regionala drag som specifika dialekters extremare särdrag, i såväl text- som diagramform. Jag kommer på mig själv med att sitta och försöka härma orden eller fraserna som beskrivs i diagrammen, upp och ner genom tonhöjderna, såpass att jag säkrast läser denna bok när ingen blir störd av mina läten, hummanden och småskratt. Boken har även en historisk sammanfattning av dialektforskningen i Sverige, som till stor del förklarar hur de som tidigare samlade in dialektexempel tänkte, och hur folk snarare tänker idag. Det är populärvetenskap på hög nivå.

Storleken gör att den blir lite som en kaffebordsbok – så länge kaffekopparna hålls undan från ljudkanten, förstås – men med extra allt. Det är inte en skrytbok, men samtidigt som den är snyggt formgiven kan hela familjen samlas runt den och välja dialekt att lyssna på, eller försöka härma (med eller utan diagrammens kurvor), eller rentav skapa frågor om (fenomenet att trycka in snö i någon annans ansikte, vad kallar du det för?). Den är inte heller riktigt gjord för läsning i sängen – den är stor och otymplig, vilket gör den ganska ergonomiskt oriktig – men passar bra på ett bord.

Fördjupningarna på särskilt märkta sidor gör också att den passar för olika personer – såväl den allmänt intresserade som den mer insatta eller vetgiriga. Den ger oss också en insikt i vilket omfattande och mångspråkigt land Sverige är, till och med när vi bara pratar det som kallas svenska. På gott och ont får vi dock olika berättelser på varje dialekt – det hade varit roligt om Lindström vid intervjuerna kunde ha bett alla att läsa samma sak också, kanske en enda mening eller strof, för att läsaren ska kunna jämföra – men då kanske de intervjuade hade blivit stela och fått svårt att låta naturliga, så vi nöjer oss med de olika berättelserna. De är också väldigt olika, från äldre till yngre, från betongförort till mörkaste granskog – och trots svårigheterna med att hitta kvinnor som talar dialekt (Lindström konstaterar själv i en kvällstidningsintervju att det är svårt att hitta kvinnor, eftersom de oftare strävar efter ett mer utjämnat språk) så har de fått med en hel del olika personligheter och medryckande historier. Gôtt jobbat, pôjkaR! som vi skulle säga där jag bor.