Hur är det att ha världens kanske främste fantasy-författare som förälder? Fantastiskt fint – åtminstone om man ska döma av Breven från Jultomten. Den innehåller nämligen brev och teckningar som JRR Tolkien under drygt tjugo år skickade till sina barn ”från jultomten”.

Det börjar 1920, när förstfödde John bara är tre år gammal. Då handlar det mest om tomten och hans hem vid Nordpolen, och inte minst om Nordpolsbjörnen, tomtens medhjälpare som ständigt ställer till trassel. Han ramlar genom taket, skapar översvämning med ett varmt bad eller avfyrar alla tomtens fyrverkerier på en gång.

Efter hand, när barnen Tolkien blir större, blir också jultomtens värld alltmer välbefolkad och avancerad. I slutet, under andra världskriget, ligger också tomtens hushåll i krig. De blir anfallna av ovättar, som vill komma åt de nordliga territorierna och alla presenterna, medan alver, isbjörnar och snögubbspojkar står på tomtens sida.

Vid det laget har tomten skaffat sig en ordentlig sekreterare, alven Illbereth. Vi får smakprov på skriftspråken alviska och arktiska och på grottmålningar och tecken som hittats i underjordiska grottor, och stora strider utspelar sig, som sagt. Pappa Tolkien har med andra ord blivit författaren Tolkien, mitt uppe i arbetet med sin stora fantasy-värld.

Det ska nog också sägas att det väl främst är som en inblick i den utvecklingen som Breven från Jultomten har sitt läsvärde. Det här är inte stor litteratur, men det är rätt charmerande ändå. Särskilt de omsorgsfullt gjorda teckningarna har sin charm, från dråpliga slapstickscener med Nordpolsbjörnen i huvudrollen, till vackra grottmålningar. Omnämnas måste också stämplarna och frimärkena Tolkien ritat till breven, något i valören ”2 kisses”. De är bara ljuvliga.

Trevligt sällskap om juldagarna är de alltså, Jultomten och Nordpolsbjörnen. Till utställningen med julböcker på biblioteket där jag jobbar har de fått nålfiltad gestalt med frimärken och teckningar i högsta hugg.

Från oss alla till er alla: en riktigt god jul!