Åren 1932 och 1933 genomled befolkningen i Ukraina en enorm svältkatastrof, med fyra miljoner döda som följd. Katastrofen var inte bara ett resultat av en naturens nyck i form av missväxt. Det var i högsta grad en katastrof skapad av människohand. Den kommunistiska regimen i Sovjetunionen var nämligen högst medveten om vad som skedde – och inte bara lät katastrofen fortgå, utan fortsatte oförtrutet att expropriera livsmedel från landsbygdsbefolkningen i Ukraina.

Anne Applebaums bok om denna svältkatastrof inleds som sig bör med en beskrivning av bakgrunden, från Sovjetregimens födelse och framåt. Författaren beskriver då bland annat motståndet mot bolsjevikerna – både från reaktionära krafter som ville bevara det gamla tsarväldet, och från revolutionära krafter som exempelvis Ukrainas omfattande anarkistiska resning mot både tsar- och bolsjevik-välde. Att försöka skildra denna utveckling är utan tvekan svårt då konflikten var så ideologiskt laddad redan i sin samtid. Tråkigt nog känns den här inledande delen av boken inte så välskriven som man kunde hoppas. Skildringen är exempelvis ibland lite motsägelsefull, och ges dessutom en slagsida då författaren ett antal gånger upprepar att olika vittnesmål, som på något vis uttrycker sympati för revolutionsprocessen, är ”politiskt färgade” eller rent ut ”propaganda”, medan flera vittnesmål från den nya regimens opponenter kan rapporteras helt okritiskt – som om de inte också var politiskt färgade eller kunde vara propaganda.

Boken blir dock bättre, upplever jag, när Applebaum faktiskt kommer fram till dess riktiga fokus, att beskriva själva Holodomor (som svältkatastrofen har kallats). Här skildrar Applebaum ingående hur katastrofen utvecklas. Kollektiviseringen av jordbruket, som hade påbörjats ett par år tidigare, hade redan gjort att produktiviteten hade sjunkit. Många bönder hade också börjat göra aktivt motstånd mot kollektiviseringen, exempelvis genom olika former av sabotage, hellre än att låta regimen ta över deras produktionsmedel.

För att kunna exportera spannmål – en av Sovjetunionens viktiga exportvaror vid denna tid – hade regimen dock satt upp mål för hur mycket spannmål som skulle samlas in i varje del av Ukraina. När hungersnöden började breda ut sig försökte en lång rad lokala partifunktionärer i kommunistpartiet förmå regimen att sluta expropriera så mycket livsmedel från befolkningen. Vädjanden och protester strömmade in från många delar av landet. Det är hjärtskärande att idag läsa några av dem som Applebaum återger här i boken.

Den centrala Sovjetregimen under Stalin skulle dock inte komma att lyssna på det örat. Kritik avfärdades med argument om att de ukrainska bönderna länge hade motsatt sig Sovjetregimen, under flera år tidigare hade försökt gömma undan spannmål när regimens agenter hade kommit för att samla in den, och således säkert gjorde det även denna gång. Rapporter om svält avfärdades därför som osann propaganda – till och med när rapporterna kom från lokala partifunktionärer. Insamlingen av livsmedel fortsatte alltså, allt för att uppfylla planekonomins mål. Kritiker inom kommunistpartiet och statsbyråkratin rensades ut och ersattes med undersåtar som förstod att lyda order uppifrån. En fullständig katastrof hade därmed skapats.

På sätt och vis uppvisar den här historien många likheter med somliga andra svältkatastrofer, exempelvis i det koloniala Indien, som Mike Davis har skrivit om i Svält och kolonialism, eller för den delen i Sverige under 1800-talet, som Magnus Västerbro skildrade förra året i boken Svälten. Likheterna står att finna i allt från myndigheternas förakt för befolkningen som svälter, och deras vägran att ingripa för att hjälpa de svältande, till hur befolkningen faktiskt reagerar på svälten. Sedan finns förstås viktiga skillnader mellan fallen, kanske framförallt anledningen till att myndigheterna inte vill ingripa: en dogmatisk marknadsfundamentalism i Sverige och Indien enligt Västerbro respektive Davis; en dogmatisk kommunistisk regim, som dessutom vägrar tro på uppgifter om svältkatastrofen, i fallet Ukraina.

Men det finns också en tolkning av förloppet i Ukraina som går ut på att svälten där inte bara berodde på fruktansvärda och massiva misstag från regimens sida, utan rent av var en avsiktlig politik från Stalin-regimen för att hämnas på alla dem som hade motsatt sig Sovjetregimen. Historieskrivningen (eller nedtystandet av densamma, så länge Sovjetregimen överlevde) har dock blivit mycket ideologiserad, vilket Applebaum också skriver om, och just denna tolkning är kanske ett exempel på detta. Några direkta bevis för denna tolkning verkar nämligen inte finnas, att döma av Applebaums skildring, utan påståendena bygger bland annat på tolkningar av geografiska skillnader i dödlighet. Totalt skulle alltså nästan fyra miljoner människor dö av svält i Ukraina dessa år. Skillnaderna mellan olika distrikt kunde dock vara ganska betydande. Hårdast, menar Applebaum, drabbades flera distrikt där motståndet mot bolsjevikernas maktövertagande hade varit som intensivast. Genom Holodomor kunde Stalin slutligen slå tillbaka mot såväl tsar-anhängare som anarkister i Ukraina, lyder således tolkningen. Teorin förefaller kanske inte omöjlig, men man kan ju också tänka sig andra förklaringar till ett sådant mönster – som exempelvis det faktum som Applebaum själv lyfter fram tidigare i boken: att många bönder faktiskt gjorde motstånd mot kollektiviseringen av jordbruket genom att själva förstöra produktionsmedlen hellre än att låta Sovjet-regimen ta över dem. Oavsett vilken teori som stämmer bäst med verkligheten, blev konsekvenserna av katastrofen fruktansvärda.

Boken är, trots sin längd och detaljrikedom, tämligen lättläst. Dess tragiska tema gör den väl däremot inte precis till någon avkopplande läsning för julhelgen. Men trots den kritik jag har mot vissa delar så är den klart läsvärd för den som vill få en överblick över förloppet.