Recension

: Strindbergs lilla röda
Strindbergs lilla röda: Boken om boken och typerna Alexandra Borg och Nina Ulmaja
2019
Atlantis
7/10

Nördig utflykt i typografin

Utgiven 2019
ISBN 9789178110261
Sidor 448

Om författaren

Alexandra Borg och Nina Ulmaja är litteraturvetare respektive bokformgivare. Den förra undervisar och forskar vid Uppsala universitet. Den senare har en bakgrund från Konstfack och Albert Bonniers förlag, men driver numera egen designbyrå.

Sök efter boken

Det här är en bok om en bok, nämligen August Strindbergs genombrottsroman Röda rummet. Men det är på samma gång en bok om böcker och om böckernas inre och yttre beståndsdelar, det vill säga om typografi, sättning och formgivning. Roligt och välbehövligt.

Alltför länge nu har ett strikt nyttobetonat synsätt på boken fått dominera. Den blocklimmade pocketboken är sinnebilden för detta. Den ska läsas och sedan kastas. I vart fall är den inte skapad för att hålla. Så har vi inte alltid förhållit oss till boken. Ända fram till kanske 1980-talet fanns det gott om boksamlare och esteter som älskade böcker även för deras yttre kvaliteter. Böcker hade lång livslängd och det fanns antikvariatsbokhandlare som höll på principen att alla böcker har ett värde.

En bok är naturligtvis en tillbringare fylld med text. Men en bok är också ett multikonstverk. Förutom att förmedla ett litterärt innehåll är boken bärare av flera budskap i form av typografi, illustration och bokbinderi: alltsammans förhoppningsvis komponerat i harmoni för att på bästa sätt låta läsaren skapa sin läsning.

Litteraturvetaren Alexandra Borg och bokformgivaren Nina Ulmaja går igenom 150 olika utgåvor av Röda rummet, från den första utgåvan, som kom för 140 år sedan, till de allra senaste nutida. Så här beskrivs exempelvis den bibliofilutgåva som utgavs 1912, året då August Strindberg gick ur tiden:

…ett skinnband med foliering. Försättsbladen är vackert mönstrade. Bokbindaren kan sitt arbete. Inlagepappret är så kallat bankpostpapper med vattenstämplar. Det övre snittet är förgyllt, medan det främre har lämnats oskuret. Effekten blir inte bara visuell utan också taktil – framsnittets ojämna kanter framhäver papprets höga kvalitet och förstärker intrycket av en exklusiv bokprodukt.

Målgruppen för Strindbergs lilla röda är i första hand författare, redaktörer, bokförläggare och formgivare. Ambitionen är att tråla bokhistorien för att inte gamla erfarenheter och kunskaper ska gå förlorade. Ansatsen är ofta nördig, ja ordet används av Borg och Ulmaja. Nördiga utflykter har markerats med blått i boken som generellt lånar sig till hoppläsande fram och tillbaka.

Boken är en guldgruva för den som vill komma under huden på textmaskinen August Strindberg. Val av pennor och bläck och papper, ihärdigheten i relationerna till bokförlag, tryckeri och illustratörer, privata omständigheter – inget lämnas därhän.

Strindberg själv skrev helst på gul oskuren Lessebo Bikupa, ett papper som tillverkades för hand på pappersbruket Lessebo i Småland. Pappret är arkivbeständigt och har en nästintill oöverskådlig livslängd – under de rätta betingelserna, vill säga. Det är inte bara bikupans hållbarhet som är en välsignelse för Strindbergsforskarna, även det faktum att tillverkningsåret är angivet i arkens vattenmärken har varit till stor nytta. Årtalen gör det möjligt att precisera när ett verk tidigast kan ha tillkommit.

Röda rummet är en banbrytande roman, åtminstone i svensk kontext. Författarduon ger läsaren inblick i bokens tillkomsthistoria. Men utblicken vidgas på flera sätt. Även andra bokprojekt i August Strindbergs katalog får sin belysning. Även andra tidevarv än Strindbergs får sina besök. Läsaren stiftar bekantskap med tryckkonstens fader Gutenberg, med William Morris, arts and crafts-rörelsens frontfigur samt illustratören och bokformgivaren Arthur Sjögren, som var en svensk uttolkare av rörelsens läror och samtidigt August Strindbergs samarbetspartner i flera bokprojekt.

Eftersom boken följer Röda rummets vidare öden och äventyr under 1900-talet möter man även Jan Tschichold, grafisk formgivare och konstnärlig ledare för Penguin Books samt Applegrundaren Steve Jobs. Här finns också ett spännande kapitel om nutidens och framtidens konceptuella bokkonst. Bland annat beskrivs ett projekt där orden i Strindbergs roman brutits upp ur sin ursprungliga ordning. De har sedan arrangerats om i bokstavsordning, en slags postmodern dekonstruktion som resulterat i en väldigt annorlunda Röda rummet.

Myllret av infallsvinklar, illustrationer, färgkodade avsnitt och prover av typsnitt skvallrar om att de båda författarna har haft mycket roligt när de skapat Strindbergs lilla röda. Jag har också roligt i läsningen och får en rad nya insikter. Som gammal journalist har jag lärt mig att undvika utropstecken, egentligen utan att veta varför. Men i den dialogburna Röda rummet strösslade Strindberg med utropstecken, hela 2466 stycken! En sådan mängd vållade problem på tryckeriet, som helt enkelt fick slut på blytyper med detta skiljetecken. Kanske är det ren materialbrist som dikterat vissa stilistiska ideal bland skribenter?

På minuskontot hamnar den massiva anstormningen av typsnittsprover som är förvillande lika varandra, sida upp och sida ner känns det som. Här hade det varit bra med färre prover och en djupare utforskning av just de utvalda. Den löpande texten är väl underbyggd, men lite torr. Jag funderar över varför och finner att de många facktermerna kan vara en förklaring. Förlagsvärlden har en uppsjö specialbegrepp som är svåra för den oinvigde. Borg och Ulmaja lyckas inte alltid lätta upp berättandet. Så här kan det te sig:

de texter som tryckeriet hoppas kunna ha användning för i ett tilltryck rensas på pagina, kolumntitlar, fetstilar och kursiver och slås varsamt in i papper, staplas försiktigt på varandra och flyttas till förrådet.

Jag gissar att det endast är redan invigda som får en tydlig bild av beskrivningen.

Å andra sidan bjuds läsaren många djupdykningar i facktermer och deras betydelse. Den ihärdiga läsaren lär sig vad såväl seriff som anfang, smutstitelblad och horunge betyder på ett tryckeri.

Sammantaget välkomnar jag Strindbergs lilla röda. Vi behöver lära oss mer om den älskade boken. Dessutom: efter jubelåret 2012 – som markerade 100 år sedan August Strindberg gått ur tiden – uppstod en markant ”Strindbergsmättnad”. Svenska teatrar slutade nära nog helt spela Fröken Julie, Fadren och de andra klassikerna. Bokförlagen vände blickarna mot andra författarskap. Nu är det dags att återigen framhålla det allkonstverk som August Strindberg utgör.

Ett tips är att läsa texterna från Strindbergsfejden – uppgörelsen med förljugen nationell och konservativ självtillräcklighet. Där är August Strindberg frisk, klarsynt och uppfordrande.

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2019-12-04 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-03 17:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7943

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?