Recension

: Vem dödade min far
Vem dödade min far Édouard Louis
2019
W&W
8/10

Politik och människor

Utgiven 2019
ISBN 9789146235354
Sidor 89
Orginaltitel Qui a tué mon père
Översättare Marianne Tufvesson
Först utgiven 2018

Om författaren

Édouard Louis är fransk författare, född 1992 i Hallencourt i norra Frankrike. Han debuterade 2014 med Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. På svenska finns också Våldets historia (2017) och Vem dödade min far (2019).

Sök efter boken

Föräldrars åldrande är smärtsamt och avigt. Den som alltid (ja, jag är medveten om att jag pratar om idealfall här) har stöttat och hjälp en, blir mer och mer den som behöver ens egen hjälp och stöd. Som får svårare att se eller att röra sig, som behöver lugnas. Den som alltid självklart satt dina behov i första rummet, börjar du inse behöver saker av dig.

Éduoard Louis förhållande till sin far är mer problematiskt. De har sällan förstått varandra, lågt ifrån alltid kunnat stötta. Fadern är en nedbruten arbetarman, i vars machoideal sonen passat illa. Kärlek finns nog, men sällan särskilt stor lyhördhet och respekt. De har inte stått varandra särskilt nära.

När Louis återser sin far, och denne knappt fyllt femtio, är det en bruten man han möter. Fysiskt nedbruten, av en arbetsplatsolycka och ett alltför utsatt tillstånd, men också psykiskt tilltufsad av en politisk retorik som säger att den som inte arbetar inte gör rätt för sig och inte heller har några större rättigheter.

I september 2017 attackerar Emmanuel Macron ”latmaskarna” som enligt honom förhindrar reformer i Frankrike. Du har alltid vetat att det ordet är förbehållet sådana som dig, de som inte har kunnat eller inte kan arbeta därför att de bor för långt från storstäderna, som inte får något arbete för att de har sparkats ut ur skolsystemet för tidigt och utan avgångsbetyg, de som inte längre klarar av att arbeta för att de har fått ryggen knäckt av ett liv på fabriken. Man säger aldrig latmask om en chef som sitter hela dagarna på ett kontor och delar ut order till andra. Det säger man aldrig. När jag var liten brukade du maniskt upprepa ”Jag är ingen latmask” för att du visste att det skällsordet hängde över dig, som ett spöke du ville fördriva.

Det finns ingen stolthet utan skam: du var stolt över att inte vara en latmask därför att du skämdes över att tillhöra den kategori människor som kunde betecknas med det ordet. För dig är ordet latmask ett hot, en förödmjukelse. Den sortens förödmjukelser från de härskandes sida får dig att kröka rygg ytterligare.

Vem dödade min far är en anklagelseakt som listar varje politiker bakom varje reform som gjort faderns liv lite svårare, ännu mer ekonomiskt knapert, ännu mer maktlöst, ännu mer fyllt av skam. Den ger ett ansikte åt det ansiktslösa objektet för den politiska retoriken, för dem som framställs som ”tärande” svarare än ”närande”, som ”bidragsberoende” och ”fuskare” snarare än utslitna. Louis tvingar oss att se dessa människor i ögonen, och se någon som kunde ha varit vår far. Vi själva.

Ella Andrén

Publicerad: 2019-12-02 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-01 19:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7941

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?