Snart kommer den, säger många. Den artificiella intelligensen. Datorerna lär sig tänka (vad nu det är), blir medvetna (vad nu det är) och får fri vilja (och strömförsörjningen löser de med att koppla en generator till graven där John Locke roterar). Men vad innebär detta då i praktiken? Går vi direkt till ett Terminator- eller Blade Runner-läge eller stannar det vid lite smartare kylskåp och sökalgoritmer? Vem bestämmer egentligen efter att vi har smarta maskiner som gör vad de vet att vi vill redan innan vi hinner vilja det? Och ärligt talat… är vi så smarta själva, klarar våra aphjärnor att definiera intelligens som något annat än ”det Homo Sapiens gör”?

Det är många frågor som finns att tackla, och i Människans spegel vill Hao Jingfang ta itu med några av dem både i novell- och essäform. Sex noveller från ett par decennier in i framtiden, och två essäer som försöker bena ut exakt vad vi kan vänta oss ska hända och hur vi kan hantera det – vad vi vill med en annan intelligens, och vad den kan tänkas vilja med oss.

Det är ingen dum idé; att spekulera över framtiden kräver ju en blandning av både fiktion och fakta. Jag gillade Den hopfällbara staden, Haos introduktion på svenska, och hittar några gånger samma uppfinningsrikedom här i glimtar; den både charmiga och kusliga interaktionen mellan en AI och ett litet barn i ”Qiankun och Ali”, arbetsplatshumorn i ”Var är du?”, den pittoreska old school-SF-handlingen i ”Mänsklighetens ö” som kunde kommit direkt ur något av Sam J Lundwalls gamla zines… Men samtidigt känns det ofta lite för blodfattigt. Frågeställningarna Hao ställer upp är intressanta, men de känns mer som resonemang och tankeexperiment än faktiska berättelser, med platta karaktärer och slutsatser som sällan går bortom resonemang SF-författare har fört i 50 år nu. Då tycker jag t ex Louisa Halls Speak tacklade frågorna med både mer stil och mer eftertanke.

Då är de avslutande essäerna intressantare (om också tyvärr lite slarvigt översatta). Hao spekulerar i vilken tidsrymd vi kan ha att röra oss på, och vad som kommer att hända när det väl klickar till i en molnserver någonstans. Vad är vi idag, och i framtiden, bättre på än de smartaste datorer? Vad behöver våra barn och barnbarn kunna för att leva tillsammans med dem? Vad återstår för att en dator smart nog för att kunna spöa de främsta schack- och Jeopardy-mästare ska lära sig för att faktiskt kunna kallas intelligent? Är det överhuvudtaget möjligt för en virtuell intelligens (eller för den delen en människa som ägnar hela sitt liv åt en virtuell värld) att tillägna sig kunskap och förståelse om en verklighet utanför den?

Jag skulle nog rekommendera att man läser antingen Nick Boström eller Max Tegmark i anslutning till detta, det finns en del frågor som Hao (av nödvändighet på bara 50 sidor) lämnar åsido, men som introduktion till ämnet är det inte dumt. ”Det finns ingen art som kan tillintetgöra vår andliga värld om vi inte ger upp den på egen hand”, skriver hon. Gott så; men vet vi var det beslutet i så fall kommer? Kommer det ett tydligt val, eller kommer det bara en lång rad med aningen smartare lösningar som gör livet lite bekvämare varje gång…?

Jag funderar lite på det här mänskliga att envisas med att skapa mönster och sammanhang. Precis som Hao påpekar att ett spädbarn bara behöver se ett par olika hundar för att förstå konceptet ”hund” medan en dator kan kategorisera i åratal utan att förstå att en chihuaua och en S:t Bernhard är samma sak undrar jag över kontexten här. Skulle novellerna fungerat bättre om de inte ställts upp som frågeställningar essäerna ska besvara? Dödar anspråket på svar fiktionen? Datorer verkar inte kunna leka; jag hoppas att förlaget ger Hao fler chanser att göra det också.