Ibland råkar man på en författardebut som är så osannolikt begåvad, så redan hemma i sin stil, att man måste kolla att det verkligen rör sig om en debut. Det är inte ”lovande”, det är nästintill fulländat. Det har bara hänt mig ett fåtal gånger, och den senaste gången var Angie Thomas The hate U give. Thomas golvade mig med sitt språk, fingertoppskänsla, och sin intensiva kärlek till hiphop. Just när jag började återhämta mig och kunna prata om något annat, så släppte hon sin andra bok, och här ligger jag igen, överkörd av ångvälten som är Thomas talang.

Min tur nu handlar om 16-åriga Bri, som mer än något annat vill bli rapstjärna. Det är inte bara en dröm hos en musiker som hoppas på sitt stora genombrott, det är Bris liv och det hennes framtid hänger på. Bris pappa blev skjuten av ett rivaliserande gäng, och efter det föll hennes mamma ner i missbruk. Mamman är äntligen ren och jobbar i den lokala kyrkan mot en sparsam lön, men Bri lyckas inte skaka av sig rädslan av att hennes mamma ska falla tillbaka i missbruket och lämna dem igen. Bris bror har stor akademisk talang, men bor hemma med dem och sliter för minimilön på ett meningslöst jobb för att få familjens ekonomi att gå ihop. Bri är övertygad om att om hon bara visar sig värdig, om bara rätt människor får upp ögonen för henne, så kan hon få ett skivkontrakt och pengarna som följer med det skulle ändra allt för hennes familj. Varför göra som hennes mamma säger och satsa på skolan när en rapkarriär är det som faktiskt skulle kunna ändra något i deras liv?

När Bri på grund av sin hudfärg blir attackerad av rasistiska väktare på sin skola växer hennes förödmjukelse, ilska, och sorg över sin situation och formas till en låt som ger uttryck för hennes frustration. Hon är en smart, sårad ung tjej som rappar om känslor av hopplöshet och ilska mot dem som ständigt trampar på henne och kommer undan med det, men allt omvärlden ser är en arg svart tonåring. En svart unge från fel sida av stan, hotfull och arg, säkert kriminell också. Vem fan skulle inte vara rasande i Bris situation? Men Thomas är tydlig med att olika regler gäller för svarta och vita. Minoriteters ilska riskerar alltid att bli deras död, och man behöver inte följa de amerikanska nyheterna särskilt länge för att se hur hopplöst rätt Thomas har. De som utsätts för värst orättvisor är också de som har minst utrymme för att protestera mot dem.

Hon sa samma sak om poliserna: Gör precis som de säger. Du får inte uppfattas som ett hot. Vilket i princip innebär att jag ska böja mig och acceptera vilken behandling som helst för att överleva.

Bris låt blir viral, och den vita allmänheten hanterar det ungefär så bra som man kan förvänta sig. Det kommer upprörda röster som vill förbjuda hennes ”våldsbejakande” musik, det startas protester, allt Bri säger tolkas på hotfullast möjliga sätt. Thomas skriver med en precision som skaver och svider, och hur man än vrider sig så kommer man inte undan från hennes ord, från sanningen.

”Ibland gäller särskilda regler för svarta, baby”, säger hon. ”Damn, ibland spelar de Finns i sjön medan vi är mitt uppe i ett assvårt schackparti. Det är en livsinsikt som suger, men så är det. På Midtown måste man spela schack, och dessutom med nya regler!”

Thomas ger en oerhörd livskraft och styrka till sina karaktärer. De hugger tag i en mellan sidorna och släpper inte taget. Deras livsöden spelar roll och deras röster är höga, och det är bara att acceptera (och glädjas åt!) att Thomas intensitet och talang kommer fortsätta golva oss, om och om igen.