Sjutton noveller, på ett par till fyra fem sidor, består samlingen Labyrinten av. Ann-Sofi Carlsson skriver drivet och i varje novell kastas man in i ett helt nytt livsuniversum. Jag läser långsamt för att ta till mig intrigerna som ibland kan sägas samtala med varandra.

Förhållandevis många handlar om en “hon” eller en “han” som står inför en vändpunkt. Något händer, har hänt eller kommer att hända. Det finns en laddning. Flera gånger ser jag en enskild novell framför mig, som om jag såg på en kortfilm. De enskilda detaljerna är viktiga och innebär något mera.

Miljöerna tecknas och vi befinner oss i Svenskfinland; i Vasa, i Åbo, i Helsingfors. Det är bibliotek, sjukhus, lägenheter, bussar, bilar, blandskog. Ofta är inomhusmiljöerna detaljerat beskrivna; man ser lägenheterna med möbler och inredning framför sig. I titelnovellen Labyrinten reser protagonisten utomlands; hon måste lämna tillkortakommanden bakom sig för att ingå i nya sammanhang där hon går vidare, för att symboliskt mitt i allt se sig själv i en metadimension. Hon går i en labyrint av murar i ett varmt land men plötsligt upphör fysikens lagar och hon svävar högt ovanför hela labyrinten. Kanske vill symboliken säga att det är så vi går omkring i våra irrgångar? Att det kan vara befriande (och oroande) att se på sig själv ovanifrån? Bara släppa taget? Kan vi flyga? I alla fall i fantasin.

Personerna är en del av sin miljö. Detaljer beskrivs: kläder som kläs på, maskiner som surrar, mjölk som dricks. Den trötta mamman som ammar eller den gamla pappan som kanske är alzheimersjuk eller alkoholiserad; möjligen bådadera? Många av huvudpersonerna i novellerna är i rörelse och när de tvingas stanna upp eller stanna inomhus är det en oro som driver på dem.

Mängder av insekter och fjärilar förekommer i novellerna. Barnfingrar pysslar ihop dem av papper eller målar dem svarta, de hittas glömda från barnlekar långt tillbaka och de irrar sig livslevande in i rum och hem. Oftast är de något som huvudpersonen har obehag för. Livslevande är insekter, fjärilar, spindlar inkräktare. Snabba, flygande, skrämmande. Älgflugor som nästlar sig in i håret och i nacken trots täta kläder som snör åt. I flera noveller har huvudpersonen en stark fasa för insekter, till exempel i novellen med titeln Insekterna. Här står de också för något annat; något ont och okontrollerbart. Någon förgriper sig.

Jag tycker om Ann-Sofi Carlssons noveller. Språket är exakt, detaljer, varierat. Stilen är liknande i hennes debutroman Inget har hänt. Den är till och med humoristisk – svart humor bryter genom med kraft när huvudkaraktären resonerar med sig själv om detaljer eller livsfrågor. Ibland abrupta ställningstaganden för att få slut på grubblerier. Säkert personlig igenkänning men jag gillar Carlssons sätt att skriva inre monolog. Och att bejaka det absurda.

Sjutton noveller är många. Det korta formatet är en styrka och en svaghet. Ibland kunde någon novell möjligen fördjupats: Varför blev det så här? Vad har hänt innan? Jag läser långsamt om flera. Novellerna är mångbottnade. Ett gott betyg för noveller.