Recension

: I grenverket
I grenverket Lennart Sjögren
2019
Albert Bonniers förlag
9/10

Lennart lyser

Utgiven 2019
ISBN 9789100180102
Sidor 44

Om författaren

Lennart Sjögren debuterade 1958 med diktsamlingen Håll portarna öppna, och har varit verksam som lyriker i mer än femtio år. Bosatt på norra Öland, vars landskap och natur ofta är starkt närvarande i hans diktning. Senast gav han ut diktsamlingen Den stora munnen (2011).

Sök efter boken

Jag tar mig an Lennart Sjögrens senaste diktsamling I grenverket för att jag vet att han bor på Öland, och jag med tiden börjat uppskatta vad öars begränsade yta verkligen gör med ens inre. Kanske är jag lite lätt påverkad av Jan Lööfs klassiska barnbok Viktor bygger en bro när jag säger det, men det är verkligen en tjusning med att vilja vara ifred och vad det gör med ens mående och inre kompass. Och på en ö har man kanhända även naturen in på knuten, och den gode Lennart verkar känna en sådan närhet till sin öländska natur och allt levande därnere på, och i mullen, så jag nästan bli gråtfärdig av rörelse. Och då är det verkligen inte ironiskt sagt.

Först får jag för mig att diktsamlingen handlar om vårt allt större klimathot (vem minns inte senaste årens outhärdligt heta somrar) och det kanske I grenverket också kan handla om, men framförallt tror jag också han bearbetar sitt eget åldrande – snart 90 år har ju Sjögren det mesta av sitt liv bakom sig.

Det innebär ju också, tänker jag mig, att har haft rätt många år på sig att förfina sina språkliga verktyg. För hans naturlyrik, om jag nu vanvördigt få kalla den så, tilltalar mig verkligen. Det är som om Lennart Sjögren lagt sitt öra alldeles nära stenarna på stranden, eller ser vad myrorna tänker. Jag som annars finner mitt hem bland boulevarder och avgasrök känner något oväntat genast en stor ömhet inför åkersorkar, kastanjenötter och lysmaskar.

Och det kanske just för att han anlägger ett lite existentiellt perspektiv på det också. Att bara hylla en björk uppochner skulle måhända inte ge så mycket. Nu handlar det även om födelse och död, vår begränsade tid här och vad som blir kvar av allt det vi omgivit oss med när vi levde. Befriande nog förstår Lennart även att människan bara är en liten pyttesmula av något mycket större.

Läs den här för mig på min begravning:

Tystnaden efter regnet

när någon har rest bort

och aldrig återkommer

eller att ett barn just blivit fött

Insekterna sitter där med sina spröt

människorna står där i sina skor

och väntar på vad som ska komma

efter en sådan tystnad

Eller den här:

Med tänderna fastbitna

i det alltmer avgnagda livsbenet

med märgen utsugen

Tills svarta natten

med dagens höga klara

plötsligt kommer

och vi släpper greppet

gripna av en annan hunger.

Erik Stenkula

Publicerad: 2019-11-07 00:00 / Uppdaterad: 2019-11-06 20:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7910

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?