Två bröder jagar på savannen. Lillebror berättar om hur de är ”lajon”, smyger knäpptyst för att fånga mammagasellen och pappagnun. En dag orkar inte storebror leka. Han får åka till doktorn – hur kan pappa inte förstå att lajon hör hemma hos veterinären? – men medicinen hjälper inte och lajonet hamnar bakom galler i en sjukhussäng.

Hemma delar bröderna våningssäng. De har likadana frisyrer och pyjamasar. Jenny Lucanders bilder visar på flera sätt att bröderna står varandra väldigt nära och det blir plågsamt tydligt hur svårt det är för lillebror när storebror inte orkar vara densamma som förut. Genom leken kan barn bearbeta sina upplevelser och göra världen mer begriplig. ”Lajon vill inte sitta fast i slangar och sladdar.” När ens brorsas kropp äts upp – ja, till och med lejonpälsen försvinner – blir det extra viktigt för lajonen att jaga på savannen. Men i sjukhusmiljön är inga djuriska läten välkomna. Lillbrorsan får vråla i smyg i badrummet. Det friska syskonets behov i en situation där föräldrarnas hela fokus är på det sjuka barnet blir tydligt i både bild och text. Föräldrarna som tidigare lugnt sett på sönernas lek byts ut mot föräldrar som ojar sig och hyschar. ”Mamma darrar som om hon fryser. Pappa ställer i ordning blommorna, fast att de redan är fina.”

Jenny Lucanders illustrationer sprider först ut sig i varmt orange och gult med inslag av lila, men på sjukhuset går färgskalan åt det kallare hållet. Under leken smyger det varma sig tillbaka, men ju sjukare brorsan blir, desto mer vitt består boksidorna av. Texterna har barnets naiva berättarröst, medan bilderna avslöjar allvaret. Två föräldrar som med krumma ryggar och varsin hand på täcket lutar sig över en sjukhussäng som ser alldeles för stor ut för en liten pojkkropp. Mamman som stirrar på en borste full av hår. Det näst sista uppslaget är bara smärta. Lejon vrålar inte när de har ont, de gnyr.

Jag får klättra över gallret och ligga bredvid. Mamma och pappa håller varsin tass. Jag gör klor med fingrarna mot min brors arm och morrar. Vi är lajon, viskar han. Jag nickar.
Snart ska vi gå på jakt igen.

För mig som förälder med katastroftankar finns det bara en tolkning av vad som händer efter bokens sista ord, men det är möjligt att läsa berättelsen på olika sätt. Det sista, ordlösa uppslaget visar två lekande lejon med glada blickar i ett färgsprakande landskap. Hur och när bröderna återförenats är upp till läsaren. Det finns hopp i sorgen.

Den här boken kräver sin högläsare och sitt tillfälle. Jag rekommenderar att man läser igenom den flera gånger ensam på sin kammare för att se om rösten håller. Min gör det inte. Jens Mattsson berättade i ett seminarium på bokmässan 2019 att barn upplever boken annorlunda än vuxna; de ser leken, det häftiga i ett vara ett lajon. En vuxen persons sorg över det hemska i berättelsen kan skrämma barnet men vid rätt tillfälle och med en trygg uppläsare kan det vara precis den berättelsen som barnet behöver höra.

Det luktar Augustpris om resultatet av Jens Mattssons och Jenny Lucanders samarbete. Det finns någonting sprött i Lucanders tecknarstil som går så fint ihop med Mattssons berörande text. Det bär nästan emot att ge Vi är lajon! högsta betyg eftersom läsupplevelsen bitvis är så smärtsam, men det finns ingenting dåligt med den här boken. Att små barn kan bli sjuka och rentav dö i cancer är horribelt bortom ord, helst vill jag bara blunda för det. Jag är tacksam för att andra vågar se och skildra.