Det finns författare som givit mig bestående intryck. Inte nödvändigtvis för vad de skrivit, snarare för hur jag blivit bemött av dem i levande livet, på en poesifestival eller en bokmässa. Efter en poesiuppläsning i Nässjö i slutet på 1980-talet blev jag och min vän kvar på bibliotekstrappan vid entrén och ut kom snart poeten Sandro Key-Åberg (1922-1991). Han betraktade oss en stund, tog mig sedan på axeln och sa: ”Du ser ut som en som skriver”, innan han gick.

Det är sådant jag blivit glad av sedan, varje gång jag tänkt på det. Eller då Claes Andersson (1937-2019) – min finlandssvenske favoritpoet – i en skrivtipsbok jag bad honom signera på bokmässan absolut ville formulera det mer explicit uttryckta ”Skriv! Ge inte upp!” och inte de mer måhända passiva orden jag föreslagit ”Lycka till med skrivandet”.

Det finns en lyhördhet hos dessa båda herrar, jag som ung skrivande människa har uppskattat. ”Nämen de tror kanhända att jag också kan åstadkomma nåt”.

Jag har bara läst Anderssons poesi tidigare. Busholmen nästa är den första roman från hans penna som jag läser. En bok som lite sorgesamt också blev hans sista. Något som nästan förebådas redan på omslaget: ”Ottos hela varelse och tillvaro präglas av en djup ovisshet och ett gränsvarande; lever han eller lever han inte?”

Och det är också så jag läser denna bok, som en lätt förtäckt memoar över författarens eget liv. Otto är Claes. I författargärningen, jazzspelandet, den politiska karriären, i misslyckandet som pappa till sina döttrar. Claes Andersson kanske kände mer frihet bara att få skriva om det i romanform, istället för en memoar, rätt upp och ner. Det kanske inte kändes lika prestigeladdat, vad vet jag.

Det har kommit ut två tidigare böcker om Otto. Stilla dagar i Mejlans 2016 och Ottos liv: en samtidsroman 2011. Jag har inte läst dem, men läser man om dem, är det mycket funderingar man måhända kan ha i slutet på sitt liv, hur man väljer att sammanfatta det, vad döendet och döden innebär.

Kanske inte så uppmuntrande ämnen, men med den stillsamma och kanske lite lätt ironiska humor Claes Andersson skriver med, åtminstone i denna Busholmen nästa är det svårt att inte trivas tillsammans med hans berättarröst.

I den här romanen har Otto på sin ålders höst flyttat in till en lägenhet i Helsingfors igen, i stadsdelen Busholmen, efter att ett helt mansliv bott i en egnahemsvilla i Esbo. Det innebär vissa anpassningssvårigheter, men till och med den gamle gubbens ilska över unga människors beteende i samma trappuppgång, ler man lite roat åt.

Kapitlet om hans gamla numera döda jazzmusikervänner är värt hela boken bara det. Hans vän, bandledaren Ylle, älskade till exempel ”jazz som svängde som en älg”. Eller gitarristen och den diabetesdrabbade Åke, som Otto ständigt få se till att mata med en sockerbit, för att Åke ska klara hela sitt gitarrsolo utan att få blodsockerfall.

Det som berör mest är dock hur Otto ser på sitt eget faderskap.

Han hade fullt upp med sin fotboll, sina studier, sina planer, sitt begynnande författarskap, sitt vattenbehov, sitt politiska arbete och sitt jazzspelade att han inte ens märkte att alla hans maniska aktiviteter samtidigt urholkade nånting annat, nämligen familjekänslan, tillgivenheten och den kärlek som en gång var så självfallen och osårbar.

Döttrarna kommer senare i livet att ge Otto en mycket hård dom.