Det var Gustav Vasas söners idé från första början. Sverige, som farsan deras hade börjat sätta ihop till ett land, hade hela landsändar fulla med skog och malm och inget folk, och borta i rikets östra halva fanns en massa finnar som visste hur man levde i skogen. Alltså såg man i slutet av 1500-talet till att de gavs incitament att flytta till Bergslagen, idka svedjebruk och gruvdrift, och där blev de kvar och talade sin savolaxiska och eldade i sina rökstugor långt in på 1900-talet.

Men när sedan alla europeiska stormakter började kolonisera Nordamerika ville ju Axel Oxenstierna inte vara sämre, och alltså grundades Nya Sverige längs Delawarefloden. Där Philadelphia och Wilmington ligger idag, ofattbart långt bort bara drygt 100 år efter Columbus, fanns bara skog och indianer och enstaka holländare. Vad behövde svenskarna då? Svedjebrukare, förstås. Så hundratals värmlänningar och skogsfinnar fick, mer eller mindre frivilligt, göra den omöjliga resan över Atlanten – 200 år före Karl-Oskar och Kristina – för att odla upp vildmarken och sprida det svenska imperiet. En av dem hette Danjel Andersson Sorkkainen, och det här är hans historia. Så gott det går, snart 400 år efter att Nya Sverige rann ut i sanden.

Den här dokumentära romanformen som Nilsson valt åt sig är lite knepig. Jag påminns om Ola Larsmos Swede Hollow, men han hade ju lite mer fakta och ögonvittnesskildringar att gå på om sina huvudpersoner. Nilsson har enstaka namn i kyrkoböcker plus ett par krönikor som inte bryr sig så mycket om fotfolket och inte mycket mer, och vill inte fabulera alltför mycket. Av det som hade kunnat bli en rafflande äventyrsroman, eller en ingående karaktärsstudie av vad det innebär att ge upp allt för att resa så långt bort att du vet att du aldrig kommer tillbaka, blir alltså en ganska koncis berättelse någonstans mellan en roman och ett kapitel i en svensk historiebok. Han levandegör Danjel och hans familj och grannar både här och där borta, slitet i skogen, livet på villkor som permanent gästarbetare, ryktena om ett helt nytt land i Indien eller Amerrka eller vad det nu heter, även om det bleve svårt att bygga en tretimmars musikal på det.

Men storvulna nationalromantiska epos har vi nog av, och på något sätt får han bristen på information och de lite kortfattade personbeskrivningarna att verka till sin fördel, som om historiens glömskedimma nästan blir en lika stor karaktär i berättelsen som de tjocka urskogarna i Fryksdalen och New Jersey. Ett par hundra svenskar och finnar skickades till ett ännu ej förutbestämt land av skäl som ingen riktigt kan förklara, kom bättre överens med urinvånarna än med holländarna, byggde timmerkojor och slet och försvann sedan tyst ut i kulisserna. Men någonstans där bak i vår historia går Danjel Sorkkainen och drömmer om ett bättre liv, och han är villig att färdas in i det mest okända för att nå det. Det är en historia värd att minnas.