Jag såg aldrig filmen Dunderklumpen! som barn, vi gick sällan på bio. Men jag fick boken och den var en av mina tidiga läsupplevelser, en sådan som jag burit med mig.

Det har gått 45 år sedan Beppe Wolgers och Per Åhlin skapade Dunderklumpen!. Nu ges boken ut på nytt. Jag läser om och får anledning att fundera över vad som var så trollbindande, då när jag var barn.

Ströms Vattudal i norra Jämtland har jag också burit med mig i alla dessa år, som en vidunderligt vacker och lockande trakt. För några somrar sedan bilade vi längs bandet av sjöar uppifrån och ner och tältade. Jag blev inte besviken.

Men texten gör mig ärligt talat misslynt. Den är, faktiskt, inget vidare. Huvudsakligen refererar Beppe Wolgers det som händer i filmen, utan särskilt mycket gestaltning alls. Bara fast forward, liksom. Beppe, du som gjorde en så oförglömlig röst åt Baloo i Djungelboken, du som var den trygga sagofarbrorn i Godnattstund och Pippis pappa, hur kunde det bli så här? Jag tänker att du måste ha skrivit med vänsterhanden, för att boken från filmen var ett nödtvunget sidoprojekt, något du lovat någon i ett kontrakt?

Handlingen är inte heller mycket att ha. En förvirrad jakt med alltför många inblandade. Så här kan det låta:

Vid Bågededammen i Ströms Vattudal blev det en väldig strid mellan Enöga och Lejonel om skattkistan. Tack vare list och mod var Lejonel nära att segra, men Enöga var starkare den här gången. Dunderklumpen, EnDumEn, Dockan och Pellegnillot blev rädda och flydde. Enöga smet skrockande iväg med skattekistan och Lejonel blev ensam kvar.

Berättelsen om Dunderklumpens försök att komma undan Enöga har sin upprinnelse i en annan saga av Beppe Wolgers, Förtrollningar från 1969. Det var sedan han sett den boken som Per Åhlin föreslog ett filmsamarbete. Per Åhlin har berättat att Beppe aldrig skrev något fullödigt manus, bara ett omfattande synopsis som övergripande redogjorde för handlingen. Det kan vara förklaringen till att boken om filmen har en så relativt torftig text.

Upptakten i midsommarnatten är i och för sig mycket finstämd och poetisk. Så även avslutningen med sin för 1970-talet typiska sensmoral att besattheten av pengar är ett av livets villospår.

Men det är inte nog för att göra Dunderklumpen! oförglömlig. Så vad är det då?

Jo, berättelsens klangbotten, tror jag. De evigt långa sommarkvällarna, leken som aldrig vill ta slut, tystnaden, de långa skuggorna i den lågt stående kvällssolen, ljuden som bär långt över vattnen. Så här minns jag mina somrar vid Kalmar sund.

Och allt detta finns i Lennart Carlssons fotografier och Per Åhlins illustrationer. Där finns också min längtans Jämtland.

Dunderklumpen! har ett budskap som når fram till barn. Det trolska är aldrig långt borta. Det kan räcka med att hålla sig vaken när alla andra sover eller att inte komma in när maten är klar. Stanna bara kvar i din hemliga koja, försjunk i en nyss ritad teckning och fundera på vad det var som gjorde den så bra.