Kanske borde jag börja med att säga att det är möjligt att min recension är orättvist hård eftersom jag hade höga förväntningar på boken. Om jag bara hade plockat upp den utan att omslaget basunerade ut ”2019 års stora thriller-hype”, eller utan att ha läst entusiastiska läsarreaktioner på internet, hade min dom kanske varit mildare. Det är också möjligt att om jag växt upp i ett hem med grälla färger på tapeterna, så hade jag varit mindre känslig för nyanser, och därmed kunnat acceptera att Den tysta patienten inte är en Monet, utan ett barn med fingerfärger. Det är i alla fall den sistnämnda förklaringen som berättaren i boken, Theo Faber, hade trott stenhårt på.

Theo Faber är en ”rättsmedicinsk psykoterapeut”, men framför allt är han Freuds största fan och psykoanalytiker ut i fingerspetsarna. Fast det skulle han förstås inte säga själv, i alla fall inte utan att först dra en två kapitel lång berättelse om något bisarrt från sin barndom. Hans farmors skor gjorde honom säkert extra mottaglig för psykoanalysens lockelser, precis som min morfars brevduvor inspirerade mig att flyga långt bort från all sorts pseudovetenskapligt navelskådande. Nåväl. Theo Faber blir besatt av fallet med Alicia Berenson, en känd konstnär som verkade ha det perfekta livet, men som några år tidigare skjutit sin make i ansiktet och sedan slutat prata. Theo vill hemskt gärna lösa mysteriet med Alicia, ta reda på varför hon sköt sin make, och vara den som till slut får henne att prata. Alla de här drivkrafterna har förstås rötter i hans barndom, ni får inte glömma det.

Theo lyckas få ett jobb på den psykiatriska avdelningen Alicia är inskriven på, och skrider till verket. Hans nya kollegor varnar honom för att ”borderlinepatienter är väldigt förföriska”, men reagerar inte på det olämpliga i att Theo från dag ett är besatt av Alicia och öppet pratar om hur han kan vara lösningen på hennes problem. I den mån någon tycker att hans besatthet kanske inte är helt normal, så läggs skulden på Alicia, och framförallt på hennes psykiska störnings förföriska natur. Att Alicia vid det laget inte yttrat ett enda ord, och är så borta på mediciner att hon bara sitter och dreglar i ett hörn, gör henne tydligen inte mindre förförisk.

Mellan sina svåra terapisessioner med Alicia där Theo sitter och stirrar på henne i tystnad och därför känner av alla hennes känslor, så går Theos arbetspass ut på att bekämpa de onda läkarna som bara vill droga sina patienter istället för att lyssna på dem. Det är som ett episkt slag mellan ”Du är rädd för hästar för att du egentligen är rädd för att bli kastrerad” och ”alla psykiskt sjuka personer är farliga monster som måste drogas och bältas för sitt eget bästa”. En ovanligt slapphänt (och oavsiktlig) parodi på psykiatrisk vård, med andra ord.

När vår hjältemodiga psykoanalytiker inte räddar jungfrur i nöd från klåpare till läkare, så pratar han om sin olyckliga barndom, sitt olyckliga äktenskap, och om alla opålitliga kvinnor som förför oskyldiga män, eller korkade kvinnor som faller för onda och manipulativa män. Man behöver inte rota särskilt djupt i Theos psyke för att förstå att han är rätt obehaglig själv och definitivt har ett problem med sin kvinnosyn, men det är lugnt, Theo gräver åt dig, du behöver bara stå ut i 320 sidor.

Ärligt talat, det är dags för thrillerförfattare att sluta försöka skriva den mest oväntade plottwisten någonsin. Eftersom man som läsare (i alla fall om man läst en eller två thrillers de senaste åren) förväntar sig att författarna ska försöka överträffa varandra, så ser man Det Stora Avslöjandet på kilometers avstånd. Den tysta patienten är tyvärr inget undantag. Det är nog tyvärr också dags för mig att sluta läsa thrillers. Tack för den, mamma.