Sommaren 2017, innan #MeToo, var det ovanligt många våldtäkter på svenska festivaler. Eller så blev de bara ovanligt uppmärksammade. Komikern Emma Knyckare blev arg och skrev något på twitter. Hon föreslog en festival där män inte var välkomna. Meningen var aldrig att det faktiskt skulle bli en festival, hon var bara arg på internet. Men folk började höra av sig och var förbannade. Och andra började höra av sig och erbjuda sig att jobba gratis för att festivalen skulle bli av. Och ett år senare hölls festivalen Statement. Patriarkatet får inte festa med oss är en bok om hur det blev så.

Att skriva någon slags antologi/reportagebok om en festival är inte ett självklart koncept, men Statement var inte vilken festival som helst. Den var just ett feministiskt statement. Och Patriarkatet får inte festa med oss är en slags instruktionsbok för hur man går från att vara Arg Feminist På Internet till något större av sitt missnöje. Knyckare hade nämligen aldrig arrangerat en festival förut, hon visste ingenting om vad det innebar. Många av de som arrangerade festivalen med henne hade inte heller någon aning om vad de höll på med. Men de var arga och de ville göra något som kändes meningsfullt, och det blev något stort och besynnerligt och vackert.

Knyckares instruktionsbok är en lite besynnerlig blandning av lösryckta texter och bilder. Den innehåller sarkastiska kåserier bredvid hyllningar till separatism. Utdrag från Flashback där arga mansrättsaktivister skriver om att en festival utan män ändå skulle bli så tråkig att de inte ville gå dit ändå, faktiskt. Beskrivningar av olika projektgruppers sammansättning och arbetsuppgifter som är så torra att de försetts med varningsstämpeln ”endast för vuxna”. Många vimmelbilder från festivalen, bredvid informativa faktarutor om transterminologi. Bitvis är det spännande, och flera gånger under läsningen blir jag förskräckt och förtjust på samma gång. Ska de verkligen lyckas ro det här vansinniga projektet i hamn? Herregud, deras plan för hur de skulle hålla cismän borta från området var… att inte ha en plan, men låtsas som att de hade en. Folk offrade sina jobb för att de trodde så mycket på den här festivalen! Bitvis är det uppriktigt sagt rätt tråkigt. Liksom – det vore säkert jättebra för min roller derby-förening om jag kunde intressera mig mer för steg-för-steg-guiden i hur du hittar sponsorer, men det är ungefär det tråkigaste jag kan föreställa mig.

I slutänden blir den en bok som är klart intressant att bläddra i, även om jag bitvis skummar ganska flitigt. Därmed inte sagt att de torrare, mer rent informativa avsnitten inte hör hemma där. Jag gillar att det finns en manual för ideell feministisk organisation därute. Någon dag när jag sliter mitt hår över mina egna ideella engagemang kanske jag återkommer till den. Däremot hade jag dragit ned på vimmelbilderna, sådana är mest roliga för den som kan hitta sig själv i ett hörn av bilden.

Den bestående känslan efter att ha läst boken är hur mycket jag ångrar att jag missade den här festivalen.