Recension

: Skomakaren på månen
Skomakaren på månen Ingrid Kampås
2018
Mimer bokförlag
5/10

Bit mig hårdare, Ingrid

Utgiven 2018
ISBN 9789187593918
Sidor 160

Om författaren

Fotograf: Mymmel Blomberg

Ingrid Kampås är bosatt utanför Ullared i Halland. Hon arbetar deltid som distriktssköterska och är dessutom verksam som krönikör för Borås Tidning och Hallands Nyheter. Hon publicerar noveller och essäer i flera olika tidningar. Kampås har tidigare bland annat utkommit med tre deckare om distriktssköterskan Mari: Hjärta av is 2002, Skuggor av hat 2003 och Människans varg 2004.

Sök efter boken

Jag läser någonstans att det tar författaren Ingrid Kampås en miljon skrivna ord, innan hon faktiskt kommer fram till vad det är hon vill ha sagt. Och det där kan jag verkligen känna igen mig i, jag som också är en slags skrivande människa. Skillnaden mellan mig och Kampås är kanske då att jag ger upp långt innan jag fått den där miljonen orden skrivna.

När jag tar mig an den här boken har jag precis läst ut Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, och det är inte utan att jag ibland ser en viss släktskap. I båda böckerna finns en Gud som ser mellan fingrarna på så mycket nattsvart elände. Han ”förlåter ju alltid”. Kort sagt en Gud som sviker så det svider – och det på djupet.

När Rut är tonåring räddas hon från en obehaglig barndom av en äldre man som tar henne med till gamla svenskbygder i USA. Sedan 1971 har hon bott där, den goda Rut. Odlat grönsaker och trott att hon lyckats glömma det som en gång var hemma i Sverige. Men så dyker plötsligt hennes bror Tomas upp, där i Iowa, omskakande bara det. Tomas har blivit präst och Rut är inte alls sugen på att prata om den gemensamma barndomen med honom.

Tio år senare har Tomas tagit livet av sig, och hans lillasyster Rut beslutar sig för att återvända till Sverige och Halland. Hon vet att hon kommer att få konfrontera sina hemska barndomsminnen, i och med att hon får ta hand om en prästgård full av allsköns ting, men också broderns efterforskningar om deras demoniske far. Men i takt med att huset blir städat, dammas också Ruts inre av, och en ruskig händelse i hennes barndom får slutligen sin förklaring.

I boken varvar Ingrid Kampås dessa båda perspektiv. Tomas överraskande besök hos sin syster Rut i USA 2006 och tio år senare när Tomas tagit livet av sig 2016 och Rut kommer hem till Sverige efter 45 år i USA för att röja upp efter begravningen. Det är ett effektivt sätt att berätta, tycker jag, och redan efter att knappt ha börjat på boken blir jag nyfiken på syskonens relation. Kampås behärskar på det sättet konsten att få med sin läsare.

Men det är något med språket jag har svårt att förlika mig med. Det är ofta långa meningar och många beskrivningar. Berättelsen kanske hade kunnat vinna på att berättas något rappare? Det finns naturligtvis talande beskrivningar här och var, som när Rut under sitt första möte med sin bror i USA säger ”Vi kan sätta oss på verandan” som iallafall för mig direkt betydde ”Nu är det dags!” Eller som när ens inre tillstånd smälter ihop med ens yttre intyck: ”…majsfältet som verkade försvinna i oändligheten”. Sånt gillar jag.

Och det kanske är en bok som handlar om att trasiga barn gärna blir trasiga vuxna. Eller att behovet av tröst måhända är oändligt. Vilka är det som tillåter sig att vara lyckliga? Och inte minst det som måhända alla mer eller mindre rådbråkas med: en längtan och ett sökande efter mening.

Men dessvärre tycker jag denna bok inte når riktigt ända fram. Trots en rafflande berättelse biter den mig inte riktigt.

Erik Stenkula

Publicerad: 2019-08-08 00:00 / Uppdaterad: 2019-08-06 22:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7816

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?