Att läsa Annika Hamruds bok Fundamentalisterna gör stundtals nästan fysiskt ont. Boken är en skakande granskning av den homofobi, för att inte säga rent hat mot hbt-personer, som har växt fram i Uganda under de senaste åren – ett hat med stöd från vissa kristna kyrkor. Kyrkor som har koppling till såväl USA som Sverige.

I boken får vi följa flera av de personer som drabbats av den växande homofobin; Najjuma vars flickvän Miriam mördades i ett homofobt attentat mot en nattklubb, Fred som efter brutal misshandel inom armén lyckades fly till Sverige och Edwin vars make blev mördad efter att bilder av deras bröllop blivit offentliga.

Hamrud väjer inte för att berätta den nakna sanningen. Stundtals är bokens skildringar av de hatbrott som drabbar hbt-personer nästan för vidriga för att man ska orka läsa vidare. Fler än en gång infinner sig tanken – är detta ens fysiskt möjligt att göra? Hur överlever en människa sådan brutal tortyr? Hur orkar man leva vidare?

Något som är minst lika skrämmande som beskrivningen av de homofoba hatbrotten är granskningen av kyrkornas roll i det hela. Det första mötet för att ta fram ett lagförslag som skulle göra homosexualitet till ett brott belagt med dödsstraff hölls i Watotokyrkan. En pingstkyrka med uppbackning från såväl amerikanska anti-gay pastorer som Ugandas rikaste man. En kyrka dit svenska konfirmander från en kyrka i Göteborg åker på besök. En kyrka vars kör besöker kyrkor i Sverige. (Jag tänker inte här skriva ut vilka kyrkor det gäller, men det är inte Svenska kyrkan).

Till bokens styrkor hör att den är saklig, med resonemang och argument byggda på fakta och att svepande anklagelser mot religion som sådan undviks. Hamrud visar på vad som sägs i och av vissa (kristna) kyrkor utan att någonsin att avfärda religion per definition, eller ens påstå att det hat som sprids är karaktäristiskt för religiöst utövande. Det gör att boken har en chans att nå också till de som är aktivt troende, vilket är viktigt eftersom de i många fall är de som har störst möjlighet att förändra.

Rent litterärt hade boken dock vunnit på ett något mer linjärt berättande. Hamrud hoppar mellan nutid och dåtid, mellan olika personer, mellan reportage och rena faktatexter. Det i sig är inte fel, en bok av det här slaget behöver ge både bakgrund i form av fakta och berätta hur det ser ut idag. Men tyvärr blir det för mycket hoppande. Till exempel kan man introduceras för en person i ett kapitel för att ett antal sidor senare få ta del av personens bakgrundsberättelse. Det här gör att det tyvärr är svårt att hänga med, och lite av bokens viktiga budskap går förlorat på vägen.

Detta sagt så är Fundamentalisterna en enormt viktig bok, och det är bara att hoppas att den blir läst och spridd – inte minst inom kyrkliga kretsar.