Gregorius den store blev påve år 590, mitt emellan antiken och medeltiden. De är förstås påhittade begrepp, ”antiken” och ”medeltiden”, grova förenklingar menade att hjälpa oss att placera in historiska skeenden på sin rätta plats.

Själv var Gregorius övertygad om att han levde i den yttersta av tider, ja i mänsklighetens slutskede. Det kan låta melodramatiskt, men man bör komma ihåg att Gregorius framlevde sina dagar i lämningarna efter det en gång mäktiga Rom. Staden, som hade varit världens centrum med en miljon invånare, hade endast omkring 20 000 i slutet av 500-talet. Ett mått på ödsligheten är att Colosseum stod kvar, byggt för att husera en publik på 80 000!

Rom i sin glans dagar var ett storslaget minne. Det skulle dröja 1200 år innan en stad åter växte sig så stark. London passerade miljongränsen först år 1800. Det är inte så konstigt att orsakerna bakom Roms fall har intresserat historikerna allt sedan Gregorius dagar. Det finns 210 hypoteser till varför det gick som det gick.

Förklaringarna brukar handla om ett liv i sus och dus som försvagade romarna. Det är en populär bild. Trycket från yttre fiender, barbarerna, är en annan. Till det kan läggas att myntväsendet kraschade och att rivaliserande generaler kämpade om kejsartiteln.

Men i boken Roms öde kastar den amerikanske historikern Kyle Harper ljus över två undergångsfaktorer som på allvar sysselsatt forskarna bara de allra senaste decennierna: epidemier och klimatförändringar.

Vi känner romarna som tekniskt överlägsna alla andra samtida folk, möjligen undantaget Han-dynastin i Kina. Men många betydelsefulla innovationer var enkla och bokstavligen jordnära, påpekar Kyle Harper:

Spridningen av metallverktyg, bättre plogar, nya harvar och ett nytt slags skördemaskin från Gallien innebar reella förbättringar (…) Vattenkvarnar var för första gången allmänt utbredda.

Rom blomstrade under särskilda miljömässigt gynnsamma betingelser. Klimatet var varmt och nederbörden riklig och jämnt fördelad över året. En period på ungefär 350 år har kommit att benämnas det romerska klimatoptimumet.

Planeten Jorden har varit en instabil plats. Omväxlande har här rått stark kyla och kraftfull värme. Översvämmande nederbörd har följts av perioder av förödande torka. Men för 12 000 år sedan inleddes en människovänligare period – holocen.

”Det romerska klimatoptimumet kan ha varit den sista fas av holocen då de subtropiska trakterna i denna del av världen fick någon sommarnederbörd att tala om” resonerar Kyle Harper.

Under optimumets betingelser kunde människorna odla upp större arealer. Det var romarrikets lyckligaste tid.

Historiker har numera ”naturliga arkiv” att ösa ur vid sidan av mer traditionella historiska källor. Iskärnor, droppstenar i grottor, sjöavlagringar och havssediment säger oss en hel del om klimatförändringarna. Kyle Harper är en skicklig pedagog som gör komplicerade orsakssamband begripliga.

Optimumet upphörde omkring år 150. Det blev torrare i södra Medelhavet och regnen föll mindre jämnt i norra imperiet. Öknarna bredde ut sig i söder. Översvämningar orsakade problem i norr.

Det mesta pekade i sämre riktning från omkring år 250. Gränsförsvaret bröt samman och goter, på flykt undan hunner, vällde in. Från år 450 rådde den så kallade senantika lilla istiden.

Till detta ska läggas de smittsamma sjukdomarna. Kyle Harper visar hur smittkoppor och senare böldpest sargade det romerska riket. Efter klimatoptimumet utbröt åtminstone tre pandemier. En av dem, den Justinianska pesten, pågick i 200 år! Konstantinopel hade sju eller möjligen åtta utbrott mellan år 542 och 747.

Pesten och klimatförändringarna uttömde rikets krafter. Den oförklarliga bedrövelsen ingav de överlevande en ryslig känsla av att själva tiden närmade sig sitt slut.

Roms öde väver skickligt samman naturvetenskapliga fakta med historiska texter och arkeologins hypoteser. Författaren bjuder in läsaren att vara med och pröva och värdera olika teorier. Boken skildrar ett skeende som ter sig fjärran och på samma gång nära. Imperiets undergång belyser vår egen tid där klimatkris och globala epidemier tar stor plats i debatten. Antikens folk kunde inte själva rå för klimatförändringarna. Nu är människans roll annorlunda. Romarna var direkt påverkade då missväxt slog till, alla var beroende av skördarna. Vi i den rika världen kan numera köpa oss fria från krisstämning, åtminstone än så länge.

Inför den lika osynliga som dödliga böldpestbakterien hade romarna endast religiösa processioner, böner och djuroffer att sätta emot. I dag vet vi mer och kan bygga ett försvar mot ebola såväl som H1N1, vi skakar kanske skrattande på huvudet åt det antika samhällets oförmåga. Men hur kommer framtidens människor att bedöma vår oförmåga till internationellt samarbete mot ytterligare koldioxidutsläpp?