Recension

: Förberedelser
Förberedelser Jennie Spetz
2019
Brombergs
7/10

Erik Lindegrens dikt får smäll på käften

Utgiven 2019
ISBN 9789178090235
Sidor 77

Om författaren

Jennie Spetz (f 1976) är poet och jobbar till vardags med språkpolitiska frågor på Språkrådet i Stockholm.

Sök efter boken

Det tar ett tag i Jennie Spetz lyriksamling Förberedelser men sen kommer dikterna som riktigt bränner sig fast i mig. Jag känner igen mig i hennes motpart, om jag tillåts få kalla det så – partnern med barn – i nedanstående dikt.

Alla dessa rum
som blir till runt dig,
den värme jag längtar efter
är skev och skrattretande,
så fruktansvärt
utsliten
dina olika sätt
gå åt ett annat håll,
gå in i en dusch, röra
vid något av dina barn
jag vill ha det alltihop
Jag vill ha handen
din mamma strök dig över håret med.

Jag påminns åter hur svårt, nästan intill omöjligt det var att få en bonusfamilj att fungera. Vad kärlek till ens barn är, vad kärlek till ens nya partner är, hur du på bästa sätt kombinerar detta. Kanske har det skrivits kilometervis av poesi om detta, vad vet jag, så bevandrad är inte jag. För mig har dikten ovan fräschör. Den är vacker, säger något om den moderna familjen och får det att vridas i magen på mig – på ett positivt sätt. Jag vill bli omskakad när jag läser.

Lite senare får den svenska 1940-talspoeten Erik Lindegren (1910-1968) en käftsmäll, vilket tyder på att Jennie Spetz har en salt glimt i ögat. Lindegren gav 1947 ut diktsamlingen Sviter där dikten Arioso börjar med den ofta citerade raden ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans”. I denna lilla rad har Jennie Spetz bytt ut två ord och gjort den till sin alldeles egna dikt. Sånt gillar jag.

Någonstans inom oss
är vi kanske aldrig
tillsammans

Det är när Spetz rör sig i relations- och barndomslandskapen som hennes poesi blir som starkast. Men när hon tar till krigsmetaforer tappar jag intresset lite, det känns inte lika självupplevt, inifrån kommande: ”På nätterna lyssnar vi till ljudet av städer som brinner och barn som skjutit av sig händerna med sina fäders gevär”. Jaha?

Av någon anledning blir det intressantare när hon kommer närmare, när städerna blir huskroppar. Här dansar dikten nästan:

Vi leds genom huskropparna,
labyrinter av ekparkett och krossad mosaik
ytor där vi viker ut tyg, dukar upp bord,
sträcker ut kroppar
stadens syltfärgade, oregelbundna spår
ett band av förberedelser.

Någonstans i denna samling inleder hon en av dikterna med orden ”Jordhumlorna är de första att lämna sina gångar och stiga mot marköppningarna”. Hoppas vi efter denna debut få uppleva mer av det Spetz skrivit se dagens ljus.

Erik Stenkula

Publicerad: 2019-06-16 00:00 / Uppdaterad: 2019-06-14 01:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7764

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?