Recension

: Den första kvinnan
Den första kvinnan Lotta Lundberg
2019
Natur och kultur
6/10

Kröniketonen tar över i samhällsskildringen

Utgiven 2019
ISBN 9789127161542
Sidor 373

Om författaren

Lotta Lundberg, född 1961 i Uppsala, numera bosatt i Berlin. Hon har tidigare bland annat arbetat som lärare och reseledare i Östeuropa. Hon debuterade med romanen Låta sig hända 1998 och har sedan dess skrivit ett antal romaner samt medverkar regelbundet i svensk dagspress. Hennes roman Timme noll tilldelades Sveriges Radios romanpris 2015.

Sök efter boken

Sara Landers arbetskapacitet driver henne framåt. Som ung tillhörde hon de bästa i sin kull på tolkskolan. Under studietiden såg hon framför sig en karriär där kunskaperna i ryska kunde kombineras med ett uppdrag i ett större sammanhang.

Ett par årtionden senare är världen annorlunda. Sara bevakar händelser på den europeiska kontinenten och rapporterar till den svenska tidningen. ”Jag har lärt mig att fästa gorillastativ i gatlyktor och lajva direkt från vilken trottoar som helst.” Vännerna kring henne där hon bor i Berlin kommer från olika länder och hon ser med distans på ett Sverige där politikens utveckling får henne att spy. Den ryska politiken är expansiv och mycket strategisk. Och fortfarande har vi Putin bakom spakarna.

Lotta Lundbergs roman Den första kvinnan innehåller en massa jävlar anamma. Huvudpersonen både levererar, diskuterar och har åsikter om härskartekniker. Hon vill inte be om ursäkt för vad hon tycker eller för sina handlingar. Vännernas olikheter stimulerar hennes frihetliga längtan, och hon tackar sin lyckliga stjärna för att hon lämnat landet där hon växte upp: ”I Enfrågeland springer alla efter samma vinkel.” Häcklandet drabbar också människors fixering vid digital teknik. Varje registrerat medicininköp, varje inloggad joggingrunda och varje incheckning på favoritcaféet gör människan till ett lätt byte inte bara för de kommersiella krafterna. Detta är ju inte specifikt svenskt, tänker jag, men Sara ser svenskarna som världsmästare i digitalt beroende. En rysk man som hon träffar sätter ord på något därutöver – människorna har blivit blickbrända och därmed också ointressanta. Exponeringslusten är för Sara obegriplig och hon faller för den ryske mannens själfulla resonemang.

Beskrivningar av det urbana livet och relationsskildringar är de huvudsakliga ingredienserna i denna porträttroman som utspelar sig på tre tidsplan: de sista åren på 1990-talet (i Sverige), några år under 2020-talet (i Berlin) och några år in på 2030-talet. Under studietidens prövningar, vid diskussioner runt köksbord efter lägenhetsfester, i yrkeslivet, och i staden där hon bor föds vänskaperna. Vissa tar abrupt slut och andra rinner ut i sanden. Om någon är kvar när ålderdomen trätt in kan möjligen illustreras av ett gammalt talesätt: Som man sår får man skörda.

Jag engagerar mig i Sara så mycket att jag stundom vill sätta utropstecken i marginalen på boksidorna. Hon går nämligen vilse i sin personliga utveckling, trots alla inspirerande samtal med goda vänner. Hon får vidga sina vyer när hon intervjuar annorlunda människor och visst gör hon professionella rapporteringar från politiska möten. Men erfarenheterna bidrar enbart till korta ögonblick av självbespegling. Vid ett par tillfällen figurerar tankar på dödssynden avund. En händelse under utbildningstiden kanske medverkade till födseln av hennes sarkastiska attityd. Eller så är hon bara inte av den sorten som vill boka besök hos terapeuten.

Pragmatism och anpasslighet är väl egentligen ord för samma sak. Den som anpassar sig bäst vinner. Likt Zarah Leander begär hon dubbel lön mot nuvarande när hon blir erbjuden ett nytt jobb. Erbjudandet kommer från det ryska TV-bolaget som i sin rapportering av de västeuropeiska länderna lyfter fram obskyra och banala händelser. Vinklingen tjänar obestridligen ett propagandasyfte – men Sara tycker att det kan liknas vid underhållning.

Vad beträffar samhällsskildringen utgörs den mer av raljanta formuleringar än analys. Sara är trött på journalistikens villkor i den digitala eran. Hos mediehusens ägare är idealunderskottet lika stort som hos den vanliga twittermissbrukaren. Lika lättvindigt yttras kommentarer som rör det politiska klimatet. Orsakerna till att demokratin både urholkas och mister sin giltighet är synnerligen ytligt behandlade.

Jag konstaterar att jag snabbt fångades av handlingen som förs fram i ett drivet tempo. Men efteråt känns det som jag läst en förlängning av utrikeskorrespondentens krönikeskrivande i stället för en idéroman eller ett fascinerande porträtt av en människa. Däremot väcks mitt intresse för att läsa två andra romaner som utforskar den anpassliga människan: Thomas Manns Doktor Faustus samt Hermann Manns Undersåten. Biblioteket har lyckligtvis båda romanerna.

Lena Nöjd

Publicerad: 2019-06-11 00:00 / Uppdaterad: 2019-06-11 06:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7759

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?