Recension

: Marmeladträdet
Marmeladträdet: Fem årstider Mimmi Palm
2018
Ord&visor
8/10

Urbana årstider

Utgiven 2018
ISBN 9789187949791
Sidor 68

Om författaren

Mimmi Palm är född 1958 och bosatt i Stockholm. Hon arbetar som journalist och var bland annat med och startade tidskriften Bang.

Hon debuterade 2009 med diktberättelsen I randig skjorta i kylfack. Hon har även publicerat dikter i olika tidskrifter, bland annat ETC och Lyrikvännen, och i antologier som Poeternas Estrad samt framfört dikter på olika scener.

Sök efter boken

Undertiteln till Mimmi Palms diktsamling Marmeladträdet är fem årstider. Delar av diktsamlingen har framförts inlästa av författaren som en del av ett orkesterverk av tonsättaren Marie Samuelsson, som en replik till Vivaldis violinkonserter om årstiderna.

Bokversionen av Mimmi Palms årstider rör sig kring en betongbro. Jag läser på tunnelbanan med boken nära ansiktet. Varje årstid inleds med ett näst intill blankt blad med ordet Höst, Vinter, Vår, Sommar och så Höst igen placerat så långt ner i nedre högra hörnet att jag nästan missar dem. De korta dikterna som följer håller sig i stället högre upp på varje boksida.

Efter ordet som förklarar vilken årstid vi är inne i kommer en enrading om den där betongbron.

Först då hösten:

Betongbron en blyertslinje

och nästa gång till vintern:

Bron en röd våg över isen

och sen till våren:

Bron en utandning, vattnet öppnas

och sommaren:

Bron ett utsträckt lår, ålar

och till det sista avsnittet då vi återigen landar i hösten:

Bron brunlila under molnens mässingsfåra

Dikterna som följer varje inledning med bron tar sällan upp mer än fem-sex rader, ofta kortare än så. Som spröda tankar som får ta plats på sidorna och sällan tyngs ner av mer än en enstaka punkt i slutet av varje dikt. Betraktelser som samtidigt är lätta och precisa, fångade innan de formats och stelnats till färdigserverade slutsatser.

Det är skönt så. På det sättet tar Mimmi Palm med oss över bron, genom årstiderna, och låter oss uppleva den urbana naturens växlingar jämsides med henne och i hennes balanserade språkkänsla:

Brunt dunkel

under träden

mina steg prasslar

 

där finns mörker, nog, men

löven lyser,

 

tunna, vrickade

i virvlarna

den gula svävningen

genom det blå.

Den sista dikten påskiner att även om det här är stoppljuset, bokens sista sida, så fortsätter allt det andra: årstiderna och tiden. Stoppljuset lyser rött, men tornuret av guld fortsätter framåt. Vi fortsätter framåt. Språket och dikten tar inte slut här, vår promenad fortsätter.

Ute på bron

lyser stoppljuset rött,

jag fortsätter förbi.

Land och himmel brer ut sig.

På håll, ett tornur av guld.

Eva Wissting

Publicerad: 2019-06-08 00:00 / Uppdaterad: 2019-06-07 23:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7755

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?