Gästrecension

: November har trettioen dagar
November har trettioen dagar Magnus Cadier
2019
Bokförlaget Thorén Lindskog
8/10

En lovande debutant

Utgiven 2019
ISBN 9789186905590
Sidor 167

Om författaren

Magnus Cadier är utbildad bokbindare, han har också studerat litteraturvetenskap i Göteborg och gått Bibliotekshögskolan i Borås. Idag arbetar han som bibliotekarie i Skurups kommun och bor på Österlen. Han har tidigare suttit i redaktionsgruppen i Kabusa och är boktipsare på Radio Kristianstad. Cadier debuterade 2019 med romanen November har trettioen dagar.

Gästinformation

Ingrid Kampås är författare och har skrivit flertalet böcker. Den senaste är Skomakaren på månen.

Sök efter boken

Det är inte alltid lätt att ringa in böcker i en genre, sätta etiketter på dem, och det går ibland bra att låta bli. Ändå skulle jag vilja påstå att November har trettioen dagar, är en kärleksroman. Längtan efter kärlek är också kärlek. Kärlek som kan göra så ont men som vi ändå inte vill avstå från, kärlek som är grundläggande för att vi ska kunna leva. Kärlek man förlorat eller kärlek man aldrig fått men borde ha fått.

Huvudpersonen Daniel är bibliotekarie, han är sjuk på så vis att han tar mediciner mot de ”fiskar i iskallt vatten inne i hans kranium”, som han upplever. Det är egentligen en mycket bra beskrivning av psykisk sjukdom, av depression, ängslan och ångest. Daniel har också ett fruktansvärt ungdomsminne som etsat sig fast i honom, det är hans smärtpunkt och det är i denna smärtpunkt hela boken bottnar.

Det är november månad och Daniel är 39 år, han åker till Stockholm för att bo denna svartvitgråa månad i en bekants lägenhet som han fått låna. Till hans inre mörker kommer mörkret i denna månad, ett Stockholm som är omväxlande snöigt, regnigt, ovänligt, någon enstaka dag med sol. Han ska ta foton till sin första fotoutställning och det han ska fotografera – i svartvitt – är det ofullkomliga, spruckna och en verklighet som är annorlunda den vi har omkring oss i färg. Genom kameralinsen blir för honom världen ”snällare” om jag kan få sammanfatta det med det ordet. Daniel letar efter pusselbitar i det pussel av minnen som han inte kan få grepp om. Han är en ensam man och det antyds att han har en komplicerad relation till sina föräldrar.

167 sidor ger en ganska tunn bok och det passar till historien, till det täta koncentrerade språket, för det är en bok man behöver läsa långsamt, till och med läsa vissa stycken flera gånger. Varje dag i november har ett eget kapitel, läsaren får följa Daniel nästan som i dagboksform. Det som händer är att han får kontakt med en ung grannpojke, Nicholas, och det som sker dem emellan som ändar i en kärleksrelation, blir ett slags projicering av Daniels tidigare minnen, som en historia som upprepar sig. Men mer ska inte avslöjas om det som sker.

Språket är som sagt tätt och ofta poetiskt, med mycket vackra precisa beskrivningar av sådant man sällan tittar på två gånger och läsaren får en förklaring på det som jag tycker om. Daniel säger:

Fotografier visar mer än verkligheten, eller snarare en annan dimension av den verklighet vi känner till. Belyser detaljer vi annars bortser från eller helt enkelt inte uppfattar, inte har någon möjlighet att varsebli i vår tid när vi alltmer sällan accepterar det magiska som en möjlighet. Jag tror att ett fotografi på sätt och vis visar upp en parallellvärld till den som vi tror är den rätta och sanna. Att det i samma ögonblick som linsen öppnas och sluts skapas någonting nytt, ett eget liv. När vår värld i färg omstöps till en kopia i svart och vitt händer något. Kopian förändras, blir lite skev, vrids en aning så den nya bilden visar en annan sanning.

Cadier beskriver denna parallellvärld:

Sjätte fotot taget av Nicholas: Solen skiner. Snön tycks glöda av ett inre ljus. I förgrunden en tunn gren där snön bildar en lustigt krängande girland som vrider sig kring grenen. Ett skyltfönster med bomull arrangerad till ett strålande vinterlandskap. I bakgrunden en ojämn yta, mörk mot allt det vita. En husvägg? Ett gistet plank? Fläckar formade likt aggressiv mossa eller en smittsam sjukdom; ojämna plättar i skiftande storlek och färg. En bil. En rostig bil med intryckt stänkskärm och snö på handtaget av svartfläckigt krom. Former under snön: ett avgasrör, ett utrivet stolssäte och en kofångare.

Daniels hemska minne från tonårstiden kretsar kring en hemlig, dold, förbjuden kärlek till en annan pojke, Mattias. Det antyds hela tiden här och var i de olika kapitlen men sägs aldrig rent ut exakt vilken hemsk minnesbild Daniel har, läsaren får inte veta exakt vad han sett, vad det är som etsat sig in som ett fotografi i hans hjärna.

Cadier har skrivit en fängslande bok och han är en mycket lovande debutant som man brukar säga när man ser att en författare har mycket att ge, mycket att utveckla från det som redan nu är mycket bra. Det jag nu skriver är väl inte så mycket kritik, mer en synpunkt, trots allt väljer ju en författare själv vad och hur han ska skriva. Det handlar om Daniels antydningar om sitt hemska minne.

Inom dramaturgin talar man om det som kallas ”plantering”. Om vi ser en film och kameran plötsligt stannar upp i fem sekunder vid en vas på ett bord, så vet tittaren att den vasen kommer att ha betydelse längre fram i filmen, den är en punkt i en handlingslinje, en plantering av vad som komma skall. Denna plantering skapar spänning och en vilja att få veta vilken betydelse den har, vad som ska hända. När det sedan händer kallas det ”payoff”.

Cadier har ett trettiotal (jag samlade ihop dem och läste dem i en följd efter varandra) mycket skickligt lagda planteringar om Daniels ungdomsminnen som slutade i en hemsk scen. Som läsare förväntar jag mig just det, att få lite i taget av vad som hänt för att till sist få hela bilden/en payoff. Det är bara det att det aldrig blir någon fullständig payoff, exakt vad som hände får läsaren inte veta, bara dessa antydningar om att han fick se något hemskt. Relationen till föräldrarna är om möjligt ännu sparsammare antydd, riktigt vad som skurit sig mellan dem och Daniel får man inte veta.

Naturligtvis kan man hävda att det går att lämna saker till läsarens fantasi, till läsarens förmåga att läsa mellan raderna, och att ett kryptiskt antytt slut är en möjlighet för läsaren att själv dra sina slutsatser, att varje läsare kan tolka in det som är rätt för honom/henne. Till det skulle jag vilja anföra motargumentet att jag i en hel bok har lärt känna Daniel, har identifierat mig med honom, han har blivit som en verklig person för mig och jag månar om honom, jag har tagit honom till mitt hjärta. Då är det just hans öde jag vill veta, exakt vad som hände just honom. Enligt min åsikt hade ett par förklarande rader om exakt vad Daniel såg när han såg Mattias genom ett fönster, och ett slut som är mer tydligt, absolut inte gjort boken sämre. Men det är en petitess i en annars mycket fin bok.

Till sist: Varje dag i våra liv är fulla av synintryck men en hel del av dem flimrar förbi och kanske är det synd för det kan finnas ett värde i att noggrant observera det som först verkar obetydligt, det kan ha något att säga oss om tillvaron. Så därför kommer här ännu ett citat av det som imponerar på mig, Cadiers förmåga att beskriva det man annars inte tänker på fast man har det för ögonen:

Först syntes den knappt; en isskorpa så tunn att den ideligen brast av den allra minsta rörelse i vattnet. Men den låg där, svagt förankrad i vattenbrynet och långsamt växande utåt. Brast, frös till igen, växte. En långsamt framväxande spets knypplad av novemberkylan. Han lutade sig framåt och vattnet var nära. Linsen öppnade och slöt sig kring iskristallerna på ytan. En hund skällde i närheten och vattnet tycktes darra till. Fingrarna kramade kameran och han drog in den kyliga luften i lungorna och vattnet var åter stilla.

Ingrid Kampås

Publicerad: 2019-05-11 00:00 / Uppdaterad: 2019-05-10 10:34

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #7727

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?