Recension

: Konsten att förlora
Konsten att förlora Alice Zeniter
2019
Albert Bonniers förlag
8/10

Vad är det som går och går och aldrig kommer förbi dörren

Utgiven 2019
ISBN 9789100175221
Sidor 450
Orginaltitel L'art de perdre
Översättare Cecilia Franklin

Om författaren

Alice Zeniter, född 1986, växte upp i Alençon. Idag bor hon i Paris. Hon är författare och dramatiker och gav ut sin första roman Deux moins un égal zéro redan som sextonåring. Konsten att förlora är Zeniters fjärde bok.

Sök efter boken

Konsten att förlora kretsar runt två påstådda hemkomster: Ali, som 1962 flyr det nyligen självständiga Algeriet med sin familj för en livstid som ”invandrare” i Frankrike trots att han krigat i fransk uniform och bär franskt pass. Och så Naïma, hans barnbarn som 50 år senare åker ”hem” till Algeriet med bara en handfull arabiska (och inga kabyliska) glosor och sin fars vägran att minnas i bagaget. Något har gått förlorat; det går inte att få tillbaka. Hur lever man utan det?

Däremellan spinner Zeniter upp en stort uppslagen men ändå drabbande intim släktkrönika som gör allt för att bena ut de där frågorna – om inte för hela Europa, eller Frankrike, eller Algeriet, så åtminstone för sina huvudpersoner och de lojaliteter de tvingas både på och av. Ali, som kämpade i De Gaulles fria franska trupper i andra världskriget är väl inte direkt emot självständighet, men som fransk veteran blir han misstänkliggjord. Hans son Hamid växer upp i diverse franska flyktingläger och ghetton, ser sin en gång så starke far reduceras till en bockande Invandrare och vägrar minnas eller ens berätta för sina barn. Hans dotter Naïma, som är så fransk man kan bli och ändå på något vis förväntas be om ursäkt när någon galning öppnar eld i Paris. Den här underliga substantiveringen ”andra generationens invandrare”, som om något dina föräldrar gjorde en enda gång är något du måste fortsätta göra varenda dag i generationer.

Man tar ombord hästar. Man tar ombord franska möbler, blomkrukor med plantor som tappat bladen, skänkar stora som bilar. Förresten tar man ombord bilar också. Franska. Lite senare repatrierar man till och med statyer som stått på de torg som nu blivit algeriska, varvid 1830 års generaler, för evigt fångade i sina bronsposer, hjältemotdigt spanande i kikare eller kommenderande osynliga soldater, hamnar i franska byar. Man tar ombord statyer. Men till tusentals människor med mörkt skinn säger man – medan man bakom ryggen försöker dölja hästarna, bilarna, skänkarna och skulpturerna: Det går inte.

Algeriets historia är komplicerad, och jag ska väl erkänna att jag inte har mycket mer kunskap om den än Slaget om Alger och en Assia Djebar-roman eller två. Visst är det lätt att som utomstående sympatisera med frihetskämparna mot de uppenbart rasistiska och våldsamma kolonisatörerna, men samtidigt är det nästan omöjligt att dra det där strecket i sanden och dela en gemensam historia i två tydliga hälfter. ”Repatrieringen”, som den beskrivs hos Zeniter, är inte en etnisk rensning men den är fungerar kusligt likadant utan att ha en lika tydlig slutpunkt: en uppdelning av allt i Vi och Dom, där de som inte enkelt passar in i det ena eller det andra fastnar i ett evigt mittemellan. (Algerier i Frankrike satt, med franska pass, i flyktingläger långt in på 70-talet – föraktade som förrädare av landsmännen ”hemma” i Algeriet, och som invandrare ”hemma” i Frankrike.)

Zeniter vill reda ut och förklara, men det blir aldrig någon torr analys. Hon låter hela tiden sina huvudpersoner och deras egna, inte alltid ofelbara försök att skapa ordning i sitt liv stå i centrum. Hon fångar de stora händelserna i detaljer; i de spända knapparna till en uniformsjacka som inte passar längre, i skillnaden mellan en Hendrixsk och en algerisk afro, i de obegripliga latinska pratbubblorna i en serietidning, i klotter och Youtubekommentarer … Hon följer dem från andra världskrigets slagfält via 60-talets studentrörelser till 2010-talets terroristdåd, där skulden går i arv från generation till generation även efter att man glömt (valt att glömma) exakt vem som gjorde vad. Det stora är att hon gör allt detta så medryckande, så uppslukande, och mitt i alla ismer som klättrar över varandra (kolonial, ras, national, islam) får ändå persongalleriet bära upp det.

En roman som fortsätter vända på stenar, inte i hopp om att hitta ett slutgiltigt svar, utan för att den själv vill veta vart den ska ta vägen nu.

Björn Waller

Publicerad: 2019-05-08 00:00 / Uppdaterad: 2019-05-08 10:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7724

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?