En tungt betitlad man framför sina nedlåtande synpunkter på en kvinnas föredrag på en konferens. Hon har ett tydligt minne av vad hon tänkte medan han pratade:

Ska inte du ramla omkull nu. Ska inte du trassla in dig i några kablar framme vid projektorduken på vägen ut och ramla och slå i huvudet i ett mycket vasst hörn av det bord där jag just satt och höll mitt söta lilla anförande, så att du bara får ett alldeles ytligt jack i huvudet och det kommer ut lite blod. Bara en liten rännil, så att du inte ser skadad ut, utan bara löjlig och lite förvirrad.

Kvinnan utan namn i boken Damm har akademisk bakgrund. Hon bor på en plats som inte heller får något namn. Varför hon har flyttat till en stuga som ligger i den ensliga bygden är inte uttalat. Hennes huvud fylls av tankar och leds ofta in på sidospår. En fruktskål ingår i hennes funderingar och tillmäts lika mycket vikt som tankarna på vad en plats betyder för olika människor.

Många skenande tankeströmmar är svåra att följa. Jag försöker läsa bokens avsnitt som en helhet men lyckas nätt och jämnt eftersom de är väldigt löst sammanhållna. Antagligen är det möjligt att läsa dem helt separat från varandra. En massa inflikade ”kanske”, ”om” och ”skulle jag” gör meningarna osäkra och bidrar till ett förbryllande innehåll. Som läsare knuffas jag ofta ut i en rymd där jag får famla utan att veta vad som är upp eller ned.

Ändå finns ett centrum i berättelsen, nämligen platsen. En avfolkningsbygd och ett hus som behöver omfattande renovering. Som metafor fungerar bilden av ett hus med strulande varmvattenberedare; att här berättas också om en människas inre system som saknar fungerande värmecirkulation.

Det bästa är gestaltningen av hur bedrägligt minnet är. Ett allmänmänskligt behov att förtränga ligger i den ena vågskålen. I den andra vågskålen ligger de kraftfulla orden. Kvinnan i Damm registrerar sitt inre och minns andras bedömningar av henne. Hon lägger stor kraft i sitt sökande av de egna orden. En av insikterna som slår henne är att hon druckit mycket alkohol för att kunna umgås med det motsatta könet. Tankarna kring denna insikt verkar utgöra en sorts vändpunkt men utvecklas inte särskilt väl. Associationsflödet fortsätter att fyllas med nya bilder och många gånger rycker hon på axlarna både bildligt och bokstavligt.

Isoleringen verkar ändå ge kvinnan mer sinnesro vilket omvandlar den mörka tonen i hennes mentala tillstånd. Konkreta detaljer i hennes tillvaro blir mer igenkännbara och hon tycks öppna dörren för att släppa in ljus.

Det är intressant att läsa om människor som befinner sig i ett nytt skede i sina liv. Det gamla är lämnat och nog känner jag igen nyhetens behag i att sopa rent golvet i en liten stuga. Två jämförbara böcker med samma tema är Väggen av Marlen Haushofer och Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten. Fast sett på en deppighetsskala är Haushofers och Malmstens böcker feelgoodlitteratur i jämförelse med berättarstrategin i Damm.

Dessvärre blev jag inte så förtjust i den här uppbrottsskildringen. Men jag kan ändå tänka mig att andra läsare uppskattar Bennetts gestaltning som variation till mer traditionella berättelser.