Stallet är Lovis andra hem och hon drömmer om att utvecklas mer som ryttare, helst tävla – men det får bara de med egna hästar göra. När Lovis så får veta att det finns en hästgård i släkten kanske drömmen äntligen kan bli sann. Men den en gång beryktade gården Vinga ska säljas då ägaren Viktor blivit dement. Under sina få klara stunder vädjar han till Lovis om hjälp med att stoppa försäljningen. Efter att hon upplevt oförklarliga saker i stallet börjar hon undersöka om någon från andra sidan vill förmedla något viktigt om vem som egentligen ska förvalta Vingas arv.

Stallet som grogrund för konkurrens och avundsjuka har ofta skildrats men på senare år har även klassaspekten tagit rättmätig plats i hästböckerna. Hästen på Vinga, skriven för barn mellan 9 och12 år, belyser att också i familjer där mamma går på jobbmöten i kostym svider ridlektioner i plånboken. Dessutom förekommer en tidigare framgångsrik ridtjej som slitit hund för att få jobba med hästar men drabbats av kronisk värk och depression: vanligt bland kvinnor, men sällan skildrat i litteratur för unga.

Uppfriskande är att den privilegierade tjejen i stallet inte är en skrytig översittare. Ponnyägaren Maryam visar både förståelse för Lovis situation och hjälper henne lösa mysteriet med Vinga, trots att Lovis gärna betonar hur Maryam omöjligen kan relatera till hennes situation. Klichén att tjejer inte kan leka tre har också lämnats utanför: här är det till slut ett helt gäng tjejer och en icke-binär i olika åldrar som samarbetar.

Avundsjuka är tärande och frustrationen över att inte kunna utvecklas i ridningen är förståelig, men ett problem med romanen är att Lovis framstår som ganska osympatisk i sin bitterhet, generellt riktad mot Maryam. En gnutta mer värme hade gjort det lättare att heja på Lovis. Jag tycker också att Mios intresse för andlighet tar för stor plats, dels för att det bidrar till berättelsens spretighet men framför allt är det en trist trop att just den icke-binära personen gillar frigörande dans och umgås med hippies.

Ofta berättar författaren mer än hon gestaltar vilket gör att Lovis hästlängtan inte förmedlas tillräckligt. Mer stalldoft, mer av känslan när man får till en lyckad galopp eller av att luta huvudet mot en varm hästmule hade gjort Hästen på Vinga till en starkare läsupplevelse och förmodligen gjort Lovis mer relaterbar. Den mest hästbitna läsaren, som vet vad plastongnål och att gå på volt innebär kommer förmodligen få ut mer av läsningen, men många kommer tilltalas av spökspåret där den kanske kusligaste komponenten är något så oväntat som en uppstoppad ponny.