Att spela klassisk musik är att bli ett med musiken, ett med ditt instrument och ett med känslan du vill förmedla till publiken. Du går helt in i det för att kunna projicera det ut igen. Men i en kvartett adderas ett till lager: du måste bli ett med de tre andra du spelar med.

Jana, Henry, Brit och Daniel är alla klassiska musiker och kämpar för att bli erkända som stråkkvartett i ett fält där konkurrensen är lika skarp som en fiolsträng. Jana är första violinist, kvartettens ledare och gör vad som helst för att lyckas medan Brit passar symboliskt perfekt för andra violin med sitt tystlåtna sätt. Cellisten Daniel vill inte vara beroende av någon för varken kärlek eller pengar och stör sig på att underbarnet Henry är så sorglös i sitt smärtsamt perfekta violaspel.

Deras liv kretsar kring musiken och därför också nödvändigtvis kring varandra. Kvartetten blir en andra familj, kanske till och med viktigare än deras riktiga familjer. Relationen till varandra blir allt mer komplex och djupbottnad ju äldre de blir och samtidigt försöker de göra plats mitt i allt detta för fruar, pojkvänner och barn. Balansen blir att svårare och ställs på sin spets när skador, framgång och vänskap störtar samman.

Jag gillar klassisk musik även om jag inte lyssnar mycket till det. En gång började jag gråta under en promenad när jag hörde en symfoni för första gången (ett stycke som för övrigt nämns i boken). Så det var med gott hopp jag plockade upp den här boken. Känslorusningen som kommer av ett riktigt bra klassiskt stycke uteblev dock tyvärr.

Det finns så mycket potential, bara miljöerna i sig med musikkonservatorier, klassiska konserthallar och prestigefulla tävlingar väcker intresse och nyfikenhet. För den som inte är så insatt i den här världen är det fascinerande att få en inblick backstage. Potentialen drunknar dock i det som trots allt är bokens huvudpoäng: relationerna mellan kvartettens medlemmar. Jag blir aldrig riktigt lika intresserad av personerna som av allt som sker runt omkring dem, och det är ju ett problem när boken berättas inifrån de olika personernas tankar. Fokuset ligger mycket på vad de känner och tänker om varandra men trots långa beskrivningar känns karaktärerna i slutändan just som karaktärer istället för hela människor. Eller som dåligt sketchade människor som det finns mer av men vars sanna bild inte kommer fram.

Jag uppskattar att man får följa kvartetten under flera år men symptomatiskt för bokens problem är att just detta gör att spännande sekvenser plötsligt avbryts för att handlingen ska framåt och jag lämnas, på samma sätt som med karaktärerna, med en känsla av att det fanns mer att säga. Det är som att bara få bitar av en symfoni – det är fint men helheten saknas.