Recension

: Zulejcha öppnar ögonen
Zulejcha öppnar ögonen Guzel Jachina
2019
Ersatz
8/10

Framåt – mot lyckan!

Utgiven 2019
ISBN 9789187891656
Sidor 517
Översättare Mikael Nydahl
Först utgiven 2015

Om författaren

Guzel Jachina, född 1977 i Kazan (Tatarstan), är en rysk författare och filmmakare av tatariskt ursprung. Zulejcha öppnar ögonen, hennes debutroman, tilldelades bland annat Big Book Prize 2015 och Jasnaja Poljana-priset 2015 och blev en storsäljare i Ryssland. Romanen är tillägnad alla som deporterades i Sovjetunionen.

Sök efter boken

Zulejcha öppnar ögonen är Guzel Jachinas märkvärdiga debut. Det är en alldeles lagom utgåva som väger in på strax 500 och några sidor. Den gavs ut på ryska 2015 och Ersatz står för den svenska översättningen. Ljudmila Ulitskaja har uttryckt sin beundran för boken och bara det är en kvalitetsstämpel god som någon.

Det råder ingen brist på vare sig skönlitterära berättelser eller vittnesmål från tiden under Josef Stalin. GULAG-apparatens totala likgiltighet inför människoliv är känd. Zulejcha öppnar ögonen saknar kanske det psykologiska djup som vi kan finna hos en Varlam Sjalamov eller en Andrej Platonov, men det är långt ifrån en långgrund historia. Den är trots det allvarliga ämnet lättillgänglig, finstämd och oerhört välskriven. Den är ett viktigt bidrag till helhetsbilden av galenskapen då den fokuserar på omlokaliseringen på tatarer. De ska ”avkulakiseras” och genom uppförandet av nya bosättningar i fjärran marker uppå östra Sibiriens tajga bli bidragande kuggar i den socialistiska samhällskroppen. Att otaliga människor kommer mista livet är inget att fälla tårar för.

Vi får följa Zulejcha och hennes strävan genom livet. Hon lever under tämligen miserabla förhållanden och har som många andra med liknande villkor inte haft det enkelt. Hon har lidit sig igenom fyra missfall och lever med en man och hans moder som kan sägas vara en terrorregim i miniatyr. Modern uppfyller med råge nidbilden av hur en svärmor är och i hemlighet går hon under det relativt talande namnet Vampyrskan. En snarstucken, ondsint och i grunden vedervärdig uppenbarelse. Zulejchas man är enligt henne gudskelov på det stora hela en hyvens karl. Han misshandlar hennes visserligen och våldtäkter förekommer, men det är ju inte värre än så. De tillber ofta och troskyldigt Allah, men by- och gårdsandar som skyddar mot allehanda otyg måste blidkas med gåvor och honungslena ord. Ån som räddade dem under stora hungersnöden visar de den djupaste vördnad.

Så en dag ställs livet på huvudet. Mannen dräps av ”rödgardisterna”, den blinda Vampyrskan lämnas i ett tomt hus åt sitt öde och Zulejcha sätts på ett tåg mot den jordplätt som med tiden kommer växa till en veritabel by. Men dit är det långt och vedermödorna många. Det blir nästan tragikomiskt när hon ser lokomotivet där det på sidan står Framåt – mot lyckan!

Men livet är också kärlek, och då inte bara till barnet hon föder utan också till vardagen, naturen och andra människor. Zulejcha öppnar inte ögonen bara en gång. Jag kommer att tänka på Etty Hillesum och hennes dagböcker när hon under ett långt ögonblick i skogen tar in världen och finner sin plats i det stora kretsloppet. Det är alltså inte endast en banal berättelse av en moder som finner mening i framfödandet och uppfostrandet av ett barn.

En av bokens förtjänster är alla de färgglada karaktärer som plötsligt dyker upp sedan försvinner. Det är korta, rappa och underhållande summeringar som inte sällan slutar i någon typ av missöde. Många av de som följer Zulejcha genom helvetesfärden utvecklas till mångsidiga och realistiska människor. Subtilt låter Jachina oss även ana den enorma logistik som krävdes för deporteringen. Planlösa förflyttningar med tåg, inte sällan absurda ad hoc-lösningar, vakter överallt – ibland synliga, oftast halvt osynliga skuggor riktandes och stickandes med kalla stålbajonetter.

På det hela taget är det en bok som värmer i bröstet som två supar ur vodkabuteljen. Den blir aldrig sentimental, naturen och Gulags likgiltighet är som vargahugg och det är ingenting mer med det. Folk dör, andra föds, så är det. Det finns något trösterikt i det – det gäller bara att öppna ögonen.

Robert Myhreld

Publicerad: 2019-04-09 00:00 / Uppdaterad: 2019-04-09 09:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7695

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?