Recension

: Min sårbara kropp
Min sårbara kropp Helena Österlund
2019
Nirstedt/Litteratur
8/10

Mångbottnat och explicit

Utgiven 2019
ISBN 9789198505412
Sidor 495

Om författaren

Helena Österlund är född 1978 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2010 med diktsamlingen Orden och färgerna, för vilken hon tilldelades Borås Tidnings debutantpris. Hon har också tilldelats Mare Kandre-priset.

Sök efter boken

I Min sårbara kropp finns en av de vackraste kärlekshistorier jag läst. En riktigt bra skildring av vänskap också. Liksom av kärleken till djur. Och ett återgivet samtal som är något alldeles särskilt. Ändå är det en bok som är knepig att rekommendera andra att läsa. Kombinationen av väldigt mycket ångest, väldigt mycket explicit sex och långa funderingar kring konstnärerna Helene Billgren och Helene Schjerfbecks verk och liv passar inte alla men den är så mycket mer än så.

Upprinnelsen är ett sammanbrott efter ett havererat förhållande och fortsättningen är vilsenhet, andrahandsboenden och tillfälliga sexuella kontakter. Utforskandet av drömmar och gränser på det sexuella planet är både givande och förödande – när reglerna bryts är hudlösheten total och mörkret än mörkare, eftersom kontroll är väldigt viktigt – kontroll över kroppen, tankarna och över det sexuella spelet. Reglerna som måste finnas där när man befinner sig vid sina egna utkanter. Stoppord, överenskommelser. Hit men inte längre. Och den fullständiga tilliten man kan kosta på sig i det läget.

Den sårbara kroppen, titelns, det jag skriver om hudlöshet – egentligen är det den sårbara själen det handlar om. Kroppen repar sig nog, men minnet av ett slag, ett nej det inte tagits hänsyn till, sätter sig fast djupare än så och kan göra det svårt att respektera sig själv när man tagit till sig andras bild av en.

Och det är vägen till något annat det handlar om, läkningen i att bejakas. Att ta kraften från obehagliga situationer genom att återerövra dem, återuppleva dem på ett annat sätt. Att ta sin plats och återfå sitt värde. Det är inget tillrättaläggande, inget vara till lags, inget vara till behag, helt kompromisslöst. Blicken från omslagets fotografi som möter betraktaren på sina egna villkor.

Det kan låta hårt men är samtidigt mycket ömsint gentemot det egna jaget. Att ge sig själv den där klappen på kinden, att se sig själv i den rädda katten och veta precis vad som ska till, vad som saknas.

Jag pratade med Anki om att jag vill träffa någon med lika stor sexlust som jag själv. Men hur ska jag veta om jag gjort det? [---] Det är ju inte förrän det gått en tid som det visar sig ifall båda vill lika mycket eller inte. Ifall relationen är monogam är sex det enda intresset som inte delas med andra, i alla fall inte i praktiken. Därför är det ju så viktigt att det just där finns en samstämmighet. Att sex betyder ungefär likadant. Så mycket annat går att kompensera, kompromissa, lösa. Men sexet. Jag vet inte.

Så långt ifrån andra tiders syn på saker och ting. Ett brandtal för samtycke är det också – för inte är det lätt att veta vad Helena vill, när hon knappt vet det själv, men det finns ändå en tydlighet i när gränser passeras. Och när hon söker hjälp är bemötandet hon får från vården väldigt mycket som man vill att det ska vara; lyhört, inkännande och respektfullt.

Det fantastiska samtalet återger hur de två väninnorna benar i sexuella självbilder och metaforer och väldigt mycket plötsligt faller på plats. Tankemönster som leder snett och fel utmanas och ersätts av andra – från svag och fel till stark och rätt, från problem till möjlighet.

Här finns inga omskrivningar utan detaljerade skildringar av bra sex, och dåligt – och även övergrepp. Det skulle kunna bli alldeles för mycket och för privat men ändå går det bortom det intima. Det är självutlämnande men blir mer än så – att romanens Helena har mycket gemensamt med författaren är uppenbart men det finns ändå en integritet i användandet av de egna erfarenheterna – eller det läsaren förleds att tro är de egna erfarenheterna. För även om jag läser det som självbiografiskt känns det mycket medvetet gestaltat.

Därtill metalagren, inslagen i romanen om romanen som skrivs, om de som vill läsa, de som får läsa, omslagsbilden. Allt passar ihop, allt ger ordning i kaoset och mening åt det förvirrade. Hon vrider och vänder på sig själv och oavsett om läsaren identifierar sig med eller tar avstånd från henne kommer ofrånkomligen de egna förutfattade meningarna att sättas i gungning.

Saga Nordwall

Publicerad: 2019-04-04 00:00 / Uppdaterad: 2019-04-03 21:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7690

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?