Det finns författare jag läser mer för deras språkvärld, än vad de kanske råkar ha för motiv med det de skriver. Så har det varit med Aase Bergs texter som jag läst i DN eller i någon antologi. Haggan är det första roman jag läser av henne, eller vad nu jag ska kalla denna bok. Och här har hon ett väldigt tydligt ärende med vad hon skriver, mycket mer konkret än i något annat jag läst av henne. Budskapet går liksom inte att undvika. Jag får det rakt i ansiktet så fort jag öppnar boken. Förlaget kallar den en stridsskrift för kvinnlig frihet. Ett verk för den som fått nog av underordning i kärlek.

För boken drivs av en aldrig sinande ilska. Thelma och Victor älskar varandra djupt, men det tar ett tag för Thelma att inse att hon faktiskt bara är ett värddjur åt ett utsvultet äktenskap. Boken är så arg, så det ibland är svårt att avgöra om Thelma är Aase Bergs alter ego, eller om hon är en helt fristående karaktär tagen ur Bergs fantasi. Vad det nu egentligen skulle ha för betydelse.

Helt klart är iallafall att jag inte längre enbart kan njuta av Aase Bergs egensinniga språkvärld, jag tvingas även ta ställning till hennes ärende på något vis. Hur ställer jag mig som varande man till alla dessa av mina bröder som, när det kommer till kritan, inte törs lämna sina svala fruar med det nymålade huset och de välansade gräsmattorna för sin älskarinna? Och hur har jag själv behandlat kvinnor i mina dar? Hur många gånger har jag oreflekterat krävt att mina behov ska komma före hennes?

Det finns en nyckelformulering i detta verk. När Victor och Thelma möts avundas han hur hon kan slappna av, det återkommer han till gång efter annan. Jag fascineras av det, det är som om hon kan njuta mer fullödigt än han, trots den underordnade roll hon tvingas in i.

Så här var det i början:

I min kärlek trodde jag mig inte vara den andra kvinnan. Det var en hårt villkorad deal från början. Jag avkrävde Victor skilsmässa innan jag gick i säng med honom. Vilket skedde en eftermiddag, i strålande vinterljus utan en droppe alkohol. Han bestämde sig på fläcken för en gemensam framtid. Det borde förstås ha gjort mig misstänksam. Det är så mycket som borde ha gjort mig misstänksam.

Thelma kommer att jämföra sin situation med den kidnappade Natascha Kampuschs. Ni vet, den österrikiska kvinna som blev kidnappad av den svårt psykiskt sjuke Wolfgang Priklopil, och satt instängd i hans källare i tio år. Kampusch beskriver i sin bok efteråt hur hon utsattes systematiskt för fysisk och psykisk misshandel, berättar Berg. Ändå kan Kampusch inte undgå att känna en slags intimitet med sin kidnappare.

Men så kommer en typisk Aase Berg-poäng:

Haggan är svedjenävan efter en skogsbrand, fröet som lurpassat i hundratals år. Och terrängen efter den förstörda kärlekens framfart, den är ett minfält.

Haggan förtjänar all heder hon kan få, menar Aase Berg. Det är kanske som att svära i kyrkan att säga att jag emellanåt blir lite mätt på detta aldrig sinande ursinne, boken igenom. Det är som om den är skriven på en lång utandning. Men det är sant – när de små korta inandningarna väl kommer är det med mycket insiktsfulla onelines eller otvetydiga Aase Berg-metaforer kring ollonborrar, djuphavsfiskars sömn eller senapen i rumpan på en katt.

Aase Berg slåss för kvinnans frihet, den frihet som för mannen alltid varit lika viktig som självklar. Som i den här passagen:

Min dotter Mira kliver in i arbetsrummet: ”Mamma” ”Ja” ”Kan du hjälpa?” ”Jag jobbar gumman, fråga pappa” ”Det går inte, pappa röker”.