Livet rann ur kroppen när benen inte längre bar, berättar Erling Kagge om sin mormor. Musklerna förlorade kraft, matsmältningssystemet fick besvär. Hjärtat och pulsen började slå med oregelbundna slag och lungorna tog inte upp lika mycket syre längre.

En bok som handlar om att gå, skulle kunna fokusera enbart på de medicinska hälsosamma effekter som gåendet medför. En hjärtläkare som författaren mötte på en promenad vid Genèvesjön hade vid tillfället utfört 20 000 hjärtoperationer:

Jag frågade vad han hade lärt sig av att studera flera tusen bultande människohjärtan. Yacoub gav mig en hastig blick där vi gick och sa utan tvekan: ”Ta en promenad varje dag.” Han försäkrade mig om att det rådet aldrig skulle bli förlegat.
Yacoub sa egentligen inget annat än det som min mormor redan kände på sig på sin tid och som människor har vetat i flera tusen år. Den moderna medicinens fader, Hippokrates, var lika insiktsfull för 2 400 år sedan. Han varnade för läkarnas felmedicinering och underströk att ingen medicin är så välgörande som att placera ena foten framför den andra.

Men bokens fokus skiftar och handlar om så mycket mer än rena hälsoaspekter. I fragmentariskt förpackade tankar berättar författaren om hur dottern tar sina första steg. Kagge tycker också om att tänka på sina möten med Arne Naess. Den norske ekofilosofen gick alltid olika vägar till sin hytte uppe vid Hallingskarvet – även någon enstaka centimeters avvikelse från tidigare utstakade stigar var värdefull.

I tankar om tidens relativitet är Kagge uppmärksam på hur tiden försvinner vid resor med bil eller flyg. Men annat är det att gå! Tiden sträcker ut sina linjer och en promenad från hemmet till arbetsplatsen på förlaget är livgivande. Att se på andra människor under stadspromenaden innebär alltid en överraskning eller två. Människors varierade gångstilar ger bilder åt fantasin kring deras liv.

I de här okrångliga gå-filosofiska texterna ser jag att många av tankarna påminner om resonemangen i boken Wanderlust av Rebecca Solnit. Båda författarna pekar på hur bra det är att svänga in på stigar som inte finns. Att upptäcka olika stenar, mossor, träd och utsikter ger ett friskare flöde i huvudets tankeström. Men böckerna har stora skillnader i sitt utförande. Solnit är en djupdykare i promenadens väsen och passar på att förmedla både litteraturkärlek och läslust i sina essäer om promenerandets historia. Kagge är mer tystlåten och presenterar sina tankar i största möjliga enkelhet. Han är till den grad tystlåten att han inte ens nämner Solnit, vilket väcker en undran i mig.

I ett kort avsnitt sätts ord på det teknifierade och konsumtionsivriga samhället av idag. Raden ”Det är lättare för regeringar och företag att kontrollera oss så länge vi sitter.” är nästan uppviglande läsning. Likaså ”Vad skulle ha hänt om makthavare dagligen tvingades ut att promenera bland folk?” Men inga lösningar serveras, här öppnas dörren endast på glänt.

Sina funderingar har Kagge samlat bland annat under tidigare äventyr till Nordpolen, Sydpolen och Mount Everest. Ett mer udda äventyr var när han gick och kröp i New Yorks underjordiska tunnelsystem och kloaker. Han erkänner att han den gången flydde från sina vardagsomständigheter.

Efter att ha utsatt sig för fysiska strapatser uppskattar författaren värme och hudkontakt med närstående. Ibland är en tur till fots helt enkelt ett sätt att ta paus från det egna jaget. Men inga garantier ges – och sålunda undviker boken att hamna i diket bland mindre trovärdiga självhjälpsböcker. Det är upp till mig som läsare att dra slutsatser. Eller så snörar jag helt enkelt på mig ett par skor och placerar ena foten framför den andra och ser vad som händer.