För oss som växt upp med näsan i böckerna om Pettson och Findus är Sven Nordqvist knappast någon ny bekantskap. Berättelserna kunde för all del vara spännande, när gubben och katten på många omvägar skulle få till ingredienserna till pannkakstårtan eller skrämma bort räven från hönshuset, men det var nog ändå bilderna som hade det absolut största skimret över sig. Den i stora drag realistiska landsbygden med sina melankoliska granskogar och små sjöar, de solvarma hagarna och snödrivorna fylldes av märkliga små detaljer, små varelser med helt egna projekt, växter eller djur som gick helt på tvärs med proportionerna.

I Hundpromenaden är de där fantastiska bilderna helt renodlade. Här finns ingen text alls, men bild på bild av fantasieggande, myllrande landskap fyllda av mer eller mindre märkliga aktiviteter.

Hundpromenaden, det låter ju realistiskt nog. På första sidan i bilderboken lämnar ett barn ett hus och en äldre dam med en stor vit hund. På den sista kommer barnet och hunden tillbaka igen. Fast det som händer däremellan, det är allt annat än rent realistiskt.

Färden går med tåg, över hav, genom egensinnig natur och fantasieggande bebyggelse. Vi får följa med genom någon sorts djurpark, genom en mörk borg, en museipark där getter drar svartvita bilder av människor i omständiga, gammeldags kläder på skejtboard, genom skogar, undervattensdagis och krocketmatcher. Överallt myllrar det av varelser i alla storlekar, som verkar sysselsätta sig med de mest skilda aktiviteter.

Den är som en oändlig upptäcktsfärd, Hundpromenaden. Jag vill försvinna in i den, eller bygga upp den här världen – kanske på ett bibliotek eller i en bokhandel eller som ett fantastiskt Sven Nordqvist-museum. Jag älskade hans bilder som barn och jag älskar dem minst lika mycket som vuxen. Nu kan jag dessutom roa mig med saker som att hitta referenser till Alice i Underlandet (inte kan de vara en ren slump?). Den här resan kan man göra både tillsammans – ”Nämen, kolla! Har du sett?” – och på egen hand. Den är bara alldeles ljuvlig.