Tänk dig att du har lovat din mamma att du ska åka på ett vildmarksläger i utbyte mot att du får gå på den skola du vill gå på. Tänk dig att du haft lite problem innan du åkte. Det har varit tufft. Men du ska göra det, för du vill verkligen gå på den där skolan. Tänk dig sedan att vildmarkslägret visar sig vara ett överlevnadsläger, och stugorna som du såg i broschyren inte existerar. I stället kommer de närmsta tre veckorna bestå av tält, myggor och långa, plågsamma vandringar.

Så börjar Allt det vackra är inte förstört. Ingrid anländer till lägret, och absolut ingenting är som hon tänkt sig. I stället för det gemytliga hon föreställt sig måste hon sova på marken och de övriga deltagarna är alltifrån brottslingar till sektmedlemmar. Och samtidigt kan hon inte sluta tänka på Isaac, pojken hon lämnade hemma.

Historien verkar till en början förrädiskt enkel: ta sig igenom lägret, tuffa till sig, få tillbaka pojken, bli sams med mamman. Bitarna från lägret blandas med tillbakablickar och breven Ingrid skriver till Isaac och sin mamma, Margot-Sophia, men aldrig skickar. Det är skickligt berättat, där läsaren bara får precis tillräckligt med information för att kunna ta till sig nästa kapitel. Och långsamt avslöjas en alltmer komplicerad och rörande berättelse.

Trots berättarteknisk skicklighet är det stor skillnad mellan de olika kapitlen när det kommer till underhållningsvärde. Vildmarkskapitlen i nutid fullkomligt flyger förbi. Likaså breven. Tillbakablickarna tenderar dock att dra ut på längden, och tar alltför lång tid på sig att komma fram till poängen. Visst passar innehållet in i resten av berättelsen, men någonstans håller de inte riktigt samma nivå som de andra kapitlen.

Med det sagt är Danielle Younge-Ullmans roman stark och drabbande. Det är ett djupdykande porträtt av en mor-dotter-relation, en pirrig kärlekshistoria och framför allt en inspirerande berättelse om utveckling och hur vi människor kan klara av det mesta, om än inte allt.