Recension

: Alice B. Toklas självbiografi
Alice B. Toklas självbiografi Gertrude Stein
2018
Modernista
9/10

En recension är en recension är en recension

Utgiven 2018
ISBN 9789177018346
Sidor 267
Orginaltitel The Autobiography of Alice B. Toklas
Översättare Thomas Warburton
Först utgiven 1933

Om författaren


Fotograf: Carl Van Vechten

Gertrude Stein (1874 – 1946) var amerikanska men levde större delen av sitt liv i Frankrike. Hon var berömd som värdinna för konstnärer och författare i Paris i början av förra seklet och gav ut en mängd romaner, diktsamlingar och pjäser.

Sök efter boken

Han tyckte om vad hon skrev, först tyckte han om hur det lät, och sedan om vad det betydde och sedan lärde han sig tycka om meningarna.

En ros är en ros är en ros dyker i denna och andra tappningar upp lite varstans i Gertrude Steins digra produktion. Vad det innebär går det att grunna på en stund, men som jag förstår det, efter att tagit till mig vad Gertrude Stein själv skrivit kring det, menar hon att saker är vad de är, en rosen-i-sig om man får tala med käre Immanuel. En ros är en ros oaktat om vi kallar den för en gammal galvaniserad kolv. Men vad vet jag.

Jag intalar mig att jag förstår Gertrude Stein ytterligare lite grand efter att ha läst Alice B. Toklas självbiografi. Jag uppskattade Ida: En roman, men när jag läste självbiografin fick jag fått möjlighet att stifta närmare bekantskap med Gertrude Steins förhållande till ordet, meningen, meningen. Boken har förövrigt tidigare givits ut på Bakhåll som följdes upp med en recension här på sidan. Titeln på Bakhålls utgivning är förövrigt Allas biografi och ligger in linje med originalets Everybody’s Autobiography.

Jag är en sådan där person som lika mycket, eller mer, uppskattar formen som innehållet. Nu säger jag inte att Gertrude Stein saknade djup, tvärtom. Men det som många gånger höjde henne ovanför andra modernister var hennes (än mer) säregna förhållande till språket. Jag kallade recensionen av Ida: En roman barnslig och jag återkommer ofta till den tanken under läsningen av även denna bok. Harry Järv, en numer framliden finsk krigsveteran, bibliotekarie och språkekvilibrist, ska enligt legenden menat att han behärskade tre saker: Närstrid, fotografering och kommatering. Kommatering är som ni vet ett aber. Att placera ut punkter kan framstå som ett onödigt ont, men att istället helt avstå kommatecknet är något som kräver sin mästare.

Jag vet inte huruvida Gertrud Stein var bekant med närstrid i skyttegravar, men hennes åsikt angående kommatecken var att de var

onödiga, betydelsen borde innefattas i orden och inte behöva förklaras med kommatecken och för övrigt var kommatecken bara en uppmaning att göra paus och dra andan men man borde veta bäst själv när man ville göra paus och dra andan.

Jag kan inte säga att barn ofta skriver så eftersom jag enkelt inte har tillräcklig erfarenhet. Men ibland har jag fått ta del av barns alster och är det då inte frågan om en strid ström av ord som följer på varandra skrivna under en inandning?

Alice B. Toklas självbiografi är skriven som om den är nedkritad av Gertrude Steins livskamrat Alice Babette Toklas. Men som ni vet är det svårt att samtidigt vara en ganska bra författare samtidigt som man är

ganska bra som hushållerska och ganska bra som trädgårdsmästare och ganska bra som sömmerska och ganska bra som sekreterare och ganska bra som bokförläggare och ganska bra som hundläkare.

Därför tog Gertrude Stein på sig uppgiften att själv skriva den. Hon tänkte skriva den ”lika enkelt som Defoe skrev Robinsons Crusoes självbiografi”. Och det gjorde hon antagligen.

Vad är då boken om inte helt fenomenalt långrandig? Hur trött kan man inte bli på alla dessa evinnerliga konsttillställningar, trevliga middagar med goda viner och intellektuella samtal och resor hit och dit! Det händer helt enkelt inte särskilt mycket. Sansar man sig litet anar man emellertid kanske vad den egentligen är. Blickar du ut över alla sidor och ser dem som en helhet, om man lägger upp dem bredvid varandra istället för att ta sig an dem som en lunta ihoplimmade papper, uppenbarar sig något.

Då undrar ni vad detta något kan vara?

Det vet jag inte riktigt, men boken ger åtminstone en inblick i en värld som du möjligtvis är väl förtrogen med, men som för mig är helt främmande. Jag kan försvinnande lite om klassisk musik, än mindre om konst och framförallt ingenting om adresser i Paris. Men en gata känner jag till! Det går helt enkelt inte att tala om Gertrude Stein utan att nämna 27 Rue de Fleurus. 27 Rue de Fleurus var vid sidan av några tillhåll i Montmartre, en samlingsplats för olika kulturpersonligheter i Paris före, under och efter det första stora kriget. För all del, visst känner jag till Pablo Picasso, Ezra Pound, Ernest Hemingway samt Henri Matisse och Guillaume Apollinaire. Men Etta Cone? Kristians Tonny? William James? Maurice Denis? Raymond Duncan? Alice Princet? Germaine Pichot? H. P. Roché? Kathleen Bruce?

Under läsningen trädde jag alltså in i en okänd värld och däri ligger tjusningen. Å andra sidan – är den inte okänd fascinerar den kanske än mer. Jag kan tänka mig att mången konstkännare blir alldeles spralliga i brallan över det rika källmaterial som ryms innanför pärmarna.

Surrealisterna är en vulgarisering av Picabia liksom Delaunay och hans anhängare och futuristerna var en vulgarisering av Picasso.

Naturligtvis är det så och har ni denna böjelse kan ni säkert kivas en hel del sinsemellan.

Gertrude Stein nämns nästan aldrig vid endast sitt tilltalsnamn eller efternamn. Därför gör inte heller jag det, även om man i en recension efter att ha skrivit författarens hela namn ska hålla sig till efternamnet. Gertrude Stein var beläst, omtyckt, oerhört skarp, fantastiskt rolig och till synes en rekorderlig, vänlig och hederlig prick. Hennes själsdjup är emellanåt alltför djupt, hennes iakttagelser alltför mångbottnade för min arma själ att ta in. Men även smulor smakar kaka.

Jag kan inte gärna lämna er utan några längre smakprov. Under en föreläsning i Oxford ”for det upp en herre i auditoriet, det visade sig senare att han var domprost”. Han hade ”blivit mycket fängslad av en mening om ringen kring månen, om att ringen flyttade sig med månen.” Han fann meningen vara fantastiskt vacker, ja, rentav en av de ”vackrast avvägda” han någonsin hört. Men, undrade han, var det ”faktiskt så att ringen flyttade sig med månen”? Gertrude Stein visste svar på tal och satte in motstöten: ”när ni ser på månen och den har en ring kring sig och månen rör sig följer inte ringen med då”? Jo, medgav prosten, det ser nog så ut. Gertrude Stein avslutade det lilla meningsutbytet med att undra ”hur kan ni då veta att den faktiskt inte gör det?”.

Herren satte sig ned.

När hon vid ett annat tillfälle avspisar Pound blir jag lite lycklig.

Han stötte ihop med Gertrude Stein en dag nära Luxembourgträdgården och sa, men jag skulle så gärna vilja komma och hälsa på. Å tyvärr, svarade Gertrude Stein, så har miss Toklas ont i en tand och dessutom är vi fullt upptagna med att plocka vildblommor. Vilket allt var bokstavligt sant, liksom allt Gertrude Stein skriver, men det förbryllade Ezra, och vi såg honom aldrig mera.

Subtilt rolig, klart underfundig och helt säkert karaktäristiskt.

Naturligtvis bör ni läsa boken. Dels ger det en sidoblick på skeendena i Europa under tidsperioden, dels får du sitta på första parkett och försöka ta del av det inbördes förhållandet mellan mer eller mindre kända målare samt författare och dels för att den är helt fantastiskt skriven. Efter att jag lagt ned boken kände jag mig faktiskt för en stund en aning mer kultiverad och bildad, bara för att sedan trampa i en slaskpöl så snart jag kommit utanför ytterdörren.

Robert Myhreld

Publicerad: 2019-02-27 00:00 / Uppdaterad: 2019-02-26 23:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7649

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?