Den har ett särskilt perspektiv, Per Nilssons och Lisen Adbåges Jag hatar kaniner och blommor och barn. Blicken är i knähöjd och möter inte sällan ängsliga eller irriterade ögon från barn, tanter och katter.

Det är inte mycket berättaren gillar. Åtminstone inte av sådant som man ”ska” gilla, sådant som är ”normalt”. Kaniner borde till exempel förbjudas. Katter också, förstås. Och blommor tycker han är onödiga.

Likadant med fjärilar.
Helt meningslösa.
De smakar inte ens gott,
smakar som papper bara.
Nej, jag hatar kaniner och blommor och barn och fjärilar.
Jag säger: Bu, bu, bu.

Döda kråkor och grusiga korvbitar är däremot mums. Jo, du har nog gissat vid det här laget, käre läsare, att den här boken är, som det står på baksidan, ”Based on a true dog”. Perspektivet är en hunds.

Det är nog ett ganska roligt liksom antiperspektiv för en barnläsare. Man ska ju vara snäll och ren och tycka om saker, inte sur och gruffig och älska smutsiga saker som luktar starkt. Man ska definitivt inte äta döda djur (eller alltså, från marken i alla fall) eller levande fjärilar eller andras matrester. Sådant är ajabaja, det vet alla barn, och då är det ju också roligt med en huvudperson som gör just det.

Visst kan man också diskutera tillsammans kring berättelsen. Varför gillar inte hunden barnen och tanterna, till exempel? De gillar uppenbarligen inte honom heller, men vem började ogilla vem, tro? Och hur kommer det sig att till och med hundens ogillande har sina undantag?

Framför allt är det här ändå en rolig bok, där Lisen Adbåges nerifrånperspektiv och skrämda blickar bidrar till charmen. Ur hundperspektiv ser världen en liten smula annorlunda ut.