Gunnar Wetterbergs senaste bok Träd – En vandring i den svenska skogen har en personlig inledning. ”Sverige är så mycket skog att den finns inflätad lite varstans, i historia, nutid och framtid. Skogens historia handlar om samspelet med människorna genom alla tider.”

Den förhistoriska perioden var ett landskap med istäcke som kom och försvann i omgångar. Varmare perioder och kallare perioder gjorde att vissa trädarter överlevde och andra inte. Människans åttatusen år som jägare vet vi inte så mycket om, men antagligen fanns hasselsnår med nyttiga nötter som ingick i kosten för dåtidens människor. Och jägarna använde träd när de gjorde fångstgropar och fällor för att fånga in de vilda djuren.

Böndernas inträde betydde något annat för träd och skog. Förutom att eldandet krävde bränsle, fick boskap beta i utmarkerna. Det skapade utglesade skogsområden som alltmer kunde utvidgas till odlingsmark. Svedjebruk var en metod som bedrevs på kunglig uppmaning, när nybyggare fick odla skogsbevuxen mark i de värmländska och norrländska bygderna. På så vis kunde de kungliga krigen finansieras med fler skattebetalare. (För den oinvigde är det 1600-talets Sverige med stormaktsdrömmar som avses.)

Ett glest befolkat Sverige framställde tjära som blev en tidig exportprodukt till nationer med skeppstillverkning – faktiskt redan under Hansatiden. Eken fick bara kungen äga och använda till sina skeppsbyggen. Ett par århundraden längre fram var träkol det viktigaste bränslet i järnframställningen som blev nästa stora exportvara.

Så här håller det på i boken. Avsnitt efter avsnitt innehåller rikliga faktaredovisningar som handlar om en råvara, nämligen träd.

En stor del avhandlar också själva ägandet; Enskilda bönders ägande kontra centralmaktens behov. Plus de framväxande företagen som får chans att ingå i produktkedjan: Äga skog, avverka skog, sågindustri, byggindustri, massa- och papperstillverkning och export. Administrativa enheter utvecklades i Sverige med jägmästare som kontrollerade böndernas sätt att sköta skogen. Periodvis har nämligen träd riskerat att bli en bristvara. Men det visar sig ändå att skogen har överlevt trots senare århundradens industrialisering och byggboomer. Idag är Sverige den näststörsta skogsnationen i Europa, efter Ryssland.

Författaren är spränglärd och har tagit del av historiska skogslexikon från 1789 (Magnus Hendric Brummer) och 1894 (Axel Cnattingius). Han har läst mängder av statistik och akademiska rapporter samt skogsägarföreningars dokument. Han redogör för industrier, bolag, föreningar och bönder som haft skogen som näring. Wetterberg förmedlar tydligt att han är vetgirig och djupt fascinerad av hur Sverige kunnat balansera olika faktorer som många enskilda skogsägare, effektiviserad industri och naturvård. Det är som om författaren vill utropa att Sverige har ”Kunskap som ledstjärna!”. Utgångspunkten i valet av fakta tycks vara att understryka hur politiken i Sverige lärt sig av sina misstag. Farliga ämnen såsom hormoslyr används inte längre för att gallra lövsly och arbetsförhållanden förbättras för arbetstagare. Skogsägare har lärt sig att ensidighet i moderna tidens planteringstrender (enbart tall eller gran) är något som är kostsamt när kraftiga stormar och skogsbränder inträffar. Att det spridda ägandet har betydelse för framtiden är också en av de positiva slutsatserna läsaren får ta del av. I Sverige ägs 50 % av skogen av 330 000 enskilda ägare, 25 % av privata aktiebolag och 25 % av staten, allmänna ägare, kommun, kyrka. Med olika drivkrafter och målsättningar kommer mångfalden att garanteras för framtidens skogsvård och skogsindustri.

Jag förstår författarens vilja att förklara linjer i ett bredare perspektiv. Även jag fascineras av fungerande byråkrati och att kapitalets företrädare och andra aktörer kan samexistera så som ofta sker i Sverige eller i övriga delar av Norden. Det är positivt att enskilt skogsägande är möjligt trots de stora avkastningskrav som ofta gäller i investeringar. Jag har inte heller nog ord för att hylla den fantastiska allemansrätten.

Tyvärr blir läsningen av boken mer av en skoluppgift än jag förväntade mig. Texterna lyfter nämligen inte fram människorna. Visst får företagsägare, flottare, fackförenings- och skogsägarrörelsen egna avsnitt. Men de får en roll som närmast påminner om att de är små beståndsdelar i en statligt beställd utredning. Här smäller det fram fakta på fakta i en språklig kostym som kan liknas vid en träfrack. En njutbar essäist väcker associationer hos sin läsare och det lyckas inte Wetterberg med. Jag tycker också att undertiteln på boken leder helt fel. Här blir det ingen vandring i den svenska skogen, snarare blir det en historisk exposé av träd som produkt. Fler oanade perspektiv av mänsklighet – kanske är det förundran jag saknar – kunde ha bidragit till att kunskaperna fått ett annat fäste i mig.