Recension

: Byggnadsvård för lägenheter
Byggnadsvård för lägenheter: 1880-1980 Stellan Ridderstrand och Vicki Wenander
2018
Bonnier Fakta
7/10

Veta och vårda

Utgiven 2018
ISBN 9789174246292
Sidor 400

Om författaren

Stellan Ridderstrand är byggnadsantikvarie och medförfattare till ett par böcker om Gamla stan. Han är också skribent i tidskriften Gård&Torp.

Vicki Wenander är bebyggelseantikvarie och byggnadsingengör. Hon är medförfattare till boken Frågor och svar om btggnadsvård och även hon skribent i Gård&Torp.

Sök efter boken

Man ska inte släpa runt en tvåkilosbok som pendeltågsläsning, för resultatet är att man bara hinner läsa i den de gånger då man får en sittplats. Note to self efter några veckor med Byggnadsvård för lägenheter – 1890-1990. Å andra sidan är den värd en del släpande.

I korta kapitel tecknas såväl samhällets framväxt som arkitektoniska och byggnadstekniska drag från respektive årtionde och plötsligt ser jag staden omkring mig med nya ögon. De specifika kännetecknen för olika decennier står ut på ett annat sätt och främmande trapphus blir långt mer intressanta än tidigare.

En bok för den som är intresserad av historia eller arkitektur, eller för den som vill ta hand om sin lägenhet. Jag sörjer mycket av den modernisering som skett men det är inte alla som trivs med att bo i någon sorts museum. Själv växte jag upp i ett funkisområde där den ursprungliga planlösningen med arbetskök, jungfrukammare och serveringsrum öppnades upp och blev till ett stort rum för matlagning och umgänge hos de allra flesta, med vårt hus som ett av de få undantagen. Kanske var det där min kärlek till originaldetaljer föddes, trots att 1930-talet aldrig varit min favoritepok?

Förvånansvärt mycket ryms i de korta introduktionerna som ger förklaringar på flera plan till varför flerbostadshusen ser ut som de gör. Olika former av tekniska begränsningar som nya metoder övervinner, mängder av regleringar för att tillvarata olika intressen – och sätt att delvis kringgå dem. Man får veta varför kungsvåningar kallas just så och hur kraven på hiss vid ett visst antal våningar ledde till en stor mängd trevåningshus på 1950-talet.

De avslutande kapitlen handlar om exempel på byggnadsvårdsfrågor – hur tar man hand om sin lägenhet på bästa sätt, vad bör man försöka återställa och hur? Det är summariskt men visar på ingångar för den intresserade, en början att utgå ifrån.

Kritiken mot dagens närmast kritvita interiörer är genomgående – eftersom det är så vanligt nu men otänkbart fram till egentligen ganska nyligen. För varje decennium finns exempel på vanliga kulörer att utgå ifrån i stället för vitt, vitt, vitt.

Tanken är dock inte att alla ska bo i någon sorts museala miljöer utan att skapa en medvetenhet om vilka ingrepp som är lätta att återställa och vilka som inte är det, vilka material som troligen håller länge än och vad man ska se upp för – som att äldre tiders badrums tätskikt inte klarar våra nutida duschvanor.

Det är gott om bilder med angivna källor, oftast mäklarbyråer. Själv skulle jag ha önskat att adresserna angivits, så att jag själv kunnat titta på vissa byggnader. Visserligen kan det vara roligt att själv känna igen eller gissa men ganska onödigt, även om det roar mig att min svärmors hus är paradexemplet på 1980-talets arkitektur.

Det är också bra att den sträcker sig så långt som till 1980-talet. Även om det inte var någon lysande tid på vissa sätt kan det vara bra att veta vad man förändrar även där.

Tyvärr är den mycket dåligt korrekturläst, vilket skämmer en bok som för övrigt känns påkostad och gedigen.

Saga Nordwall

Publicerad: 2019-01-06 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-05 19:57

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7601

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?