Colm Tóibín har låtit sig inspireras av Orestesmyten i sin senaste roman, Namnens hus. Han är verkligen inte först ut med att återanvända stoff ur denna klassiska berättelse om mord, hämnd och familjerelationer – författare som Eugene O’Neill, T.S. Eliot, Jean-Paul Sartre och Lars Norén har också hämtat näring ur myten. Och ska man döma efter hur ofta detta drama återkommer på teaterscenerna, så har den mer än tvåtusen år gamla berättelsen fortfarande något att säga oss.

Colm Tóibín förhåller sig rätt så fritt till de olika versionerna av myten men intrigen i Namnens hus sammanfaller ändå i stort med de två första delarna i Aischylos dramatrilogi Orestien. (Hoppa över meningarna nedan om du inte vill ha någon förhandsinformation om handlingen.) Agamemnon har offrat Ifigenia, sin äldsta dotter, för att gudarna ska ge hans krigsskepp förliga vindar till Troja. När han efter tio års strider återvänder från kriget blir han mördad av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. Paret tar därefter makten i Mykene och sänder bort sonen Orestes från palatset. Orestes återvänder dock och mördar modern och hennes älskare, med hjälp av sin syster Elektra. I den sista delen av dramat förföljs Orestes av erinyerna (hämndgudinnorna) och ställs inför rätta i Athen, där gudinnan Athena till slut frikänner honom genom sin utslagsröst i en annars jämn votering.

I Namnens hus möter vi tre olika berättarröster: Klytaimnestra, Elektra och Orestes. Colm Tóibín har valt ett jag-perspektiv som ligger mycket nära karaktärerna och som blottar deras innersta tankar och känslor. Jag går verkligen där tillsammans med Klytaimnestra i processionen som leder fram till den rituella avrättningen av Ifigenia. Läsupplevelsen blir mycket realistisk, vilket gör kedjan av händelser som leder fram till mordet på Agamemnon mer begriplig – om än inte mindre fasansfull.

Vi vandrade i en procession från vårt tält till offerplatsen, Ifigenia först, jag litet efter henne, sedan kvinnorna som hade kommit med oss och sedan soldaterna. Det var en varm dag; lukten av blod och djurens inälvor och fasans och slaktens efterdyningar kom emot oss tills det krävde all vår viljekraft att inte hålla handen för näsan. Istället för en värdig inramning hade de gjort platsen där offret skulle äga rum till ett skräpigt ställe där soldaterna planlöst irrade omkring och där stycken av döda djur låg här och där.

Colm Tóibín väljer detaljer med omsorg och skildrar miljöer och människor så att de framträder tydligt. Myten har fått liv och karaktärerna, som vid det här laget nästan är stelnade arketyper, förvandlas till riktiga personer av kött och blod. Det är omöjligt att inte lida med Klytaimnestra när hon förlorar sin dotter och själv blir brutalt misshandlad.

Klytaimnestra är övertygad om att gudarna har övergett människorna och att det är upp till henne själv att vedergälla dotterns död. Hämndplanerna ger henne ett syfte, en anledning att fortsätta leva, men när morden på Agamemnon och Kassandra så småningom är överstökade börjar hon ändå hoppas på ”en framtid utan blod”. Det visar sig dock vara svårt. Palatset i Mykene är fullt av spöken, viskningar och hemliga nattliga möten. Ingen litar längre på någon annan och Klytaimnestra får fullt upp med att värna sin ställning genom nya mord och utrensningar, som Aigisthos hjälper henne att utföra. Hon är så besatt av sin hämnd och senare av att behålla sin makt, att hon knappt märker att hon förlorat kontakten med sin dotter Elektra, som varje dag besöker Agamemnon grav. När sanningen om vem som mördade hennes far, och hur det gick till, uppenbaras för Elektra svär hon i sin tur att hämnas.

Jag ville gå till hennes rum och kräva att hon lyssnade på mig när jag än en gång tydligt beskrev vad hon hade gjort med min bror och mig så att vi inte fick bevittna att hon, utan tillåtelse från gudarna, utan att rådgöra med någon av de äldste, beslöt att min far skulle dö.

Namnens hus är en påtagligt fysisk och skrämmande berättelse om hur krig, maktlystnad och mord slår sönder familjer och samhällen. Och medan Colm Tóibín plockar med skärvorna av en urgammal myt lyckas han också fånga den djuriska glupskhet, otålighet och misstro som stundtals präglar vår egen samtid.

Alla är hungriga nu. Maten bara retar aptiten, den vässar våra tänder; kött gör oss lystna på mer kött, liksom döden lyster efter mer död. Mord gör oss lystna, fyller själen med en vällust som är häftig och sedan tillräckligt ljuv för att väcka åtrån efter ytterligare vällust.

Det finns inte särskilt många ljusa partier i Namnens hus. Men skildringen av hur Orestes och hans kamrater, Leander och Mitros, tar skydd hos en gammal gumma är en liten oas av trygghet och lugn. En kort tid kan de unga männen lägga ifrån sig tankarna på kraven som väntar när de återvänder till palatset. De sköter om gummans boskap och odlingar i utbyte mot mat och kläder. När stormen håller alla vakna, tar hon fram en flaska destillerad fruktsaft och berättar historier som räcker hela natten. Orestes och Leander blir vänner här och i deras vänskap finns ett frö till förändring. ”Det har varit nog med dödande, det finns nog med lik”, säger Leander – och Colm Tóibín låter oss ana att en annan ordning kan uppstå när den som förväntas fortsätta mördandet, vägrar att göra det.