Pablo Picasso ska en gång ha sagt att ”datorer är värdelösa, de kan bara ge dig svar.” (Detta vet jag eftersom jag läst det på det världsomspännande datanätverket Internet.) Så när vi lever i en värld där vi har datorer med alla världens svar tillgängliga 24/7, där allt antingen är en etta eller en nolla, ställer vi rätt frågor?

Att hitta är inte en uppdatering av Andreas Ekströms utmärkta sökmotorföretagsbiografi Googlekoden (även om en sådan absolut kunde behövas). Den erbjuder inga svar, utan mer några funderande frågor. Vilka blir vi med alla dessa hjälpmedel, nu när vi haft dem i 20 år? Varför försätter vi lokalsinnet ur funktion för att i stället lita på Google Maps, varför grälar vi med främlingar, hur kan vi leva i en värld där nya produkter som styr hela vårt liv finns samtidigt över hela världen utan någon chans till invänjning och test, varför tror vi att alla svar kan finnas på de tio första träffarna på Google? Är gratis ibland ett för dyrt pris att betala när det innebär att ett fåtal företag styr all information vi har tillgång till? Vad är ett minne egentligen när allt är digitaliserat och indexerat – och vad är ett minne när just det inte är digitaliserat, eller har plockats bort från Googles sökträffar enligt EU-lag, eller TOSats från tumblr?

Skränpellen som samlar listor med debattörer med misshagliga åsikter och publicerar dem borde förstås granskas ännu hårdare än sorteringsmaskinen som gör det lättare att hitta sådana listor. Men där är vi inte – säkert för att det är lättare att på slentrian kritisera en ny teknik än att ge sig i kast med långsiktig normbildning.

Det jag verkligen gillar med den här boken är att den inte är alla andra böcker om Google, källkritik, näthat och blockchains. Ekström intervjuar inte tekniker, han intervjuar sjökaptener, kartritare och sin egen läkare. Han skriver inte om teknik, han funderar i essäform om hur människor använder den (eller om det nu är tvärtom) och hur vi behöver lära oss att tänka på andra sätt runt den. Han utgår från egna erfarenheter, vilket har en tendens att göra den lite anekdotisk, men också sätter en personlig prägel som tar den bort från detta evinnerliga sökande efter Svaret.

(Jag har dock svårt att inte få allergiska utslag varje gång någon börjar prata om vad internet egentligen är till för, och hur Facebook och Google och avskaffad nätneutralitet har gjort det till något annat. Internet är uppfunnet av amerikanska militären, för militära syften, och att ett gäng nördar som i allmänhet såg ut som jag och Ekström använde det som en anarkistisk lekstuga mellan 1995 och 2005 gör inte ett svärd permanent till en plogbill. Visst är det trevligare om internet är fritt och inte dominerat av enstaka jätteföretag som spionerar på oss, men det är ingen naturlag som Mark Zuckerberg har brutit mot.)

…Sorry, den där sortens vredes-non sequitur är väl sånt som blir normaliserat av internet. Jag gillar Att hitta, även om jag önskar att den hade gått mer på djupet. Jag vill ha mer Ekström, helt enkelt, han är den sortens skribent vi behöver mer av i den här debatten: en som stannar upp, tänker efter och ställer frågor. Det får ta sin tid. Sen får andra ge svaren.

Å andra sidan har jag hittat folk på Internet som säger att Pablo Picasso är värdelös också, så det så.