Det är svårt att komma ifrån Vilhelm Moberg. Det behöver man nog inte bo mitt i småländskt Mobergland för att känna. Hans litterära utvandrare, med nybyggarna Karl Oskar och Kristina i spetsen, utgör ett levande inslag i såväl migrationsdebatt som kanonförslag. De finns, väl förankrade, i vårt kollektiva minne. Hans politiska skrifter citeras fortfarande, såväl av vänster som höger.

Ändå är det kanske så med stora författare, att man inte riktigt ser skogen för träden, träden för skogen? Stora författare har kanske också, om vi ska vara ärliga, stora egon, och vill gärna (eller är skillnaden snarare bara att de har möjligheterna?) styra bilden som förmedlas av dem. Så inte minst Vilhelm Moberg. Han har inte bara skrivit med utgångspunkt i sig själv och de sina, utan också om det egna skrivandet i sig.

I Vilhelms Amerikasaga förvandlas han till en skrivmaskinens Karl Oskar, som ensam vandrade ut i en litterär vildmark och med egna händer drog upp ett nationalepos ur den jungfruliga jorden. Bilden av författaren som en stark, trygg och oberoende ensamvarg bekräftas genom hela boken och har, precis som han önskade, blivit den bestående.

Samtidigt visar Jens Liljestrand i sin biografi hur Moberg hela tiden formulerar och omformulerar sig själv och sin historia. Han läser författarlivet och den stora litterära produktionen parallellt (utan att för den skulle överdriva sambanden), och visar hur historiebilder på en gång kan vara väl pålästa och starkt förankrade i författarens nutid, hur de egna sammanhangen gång på gång omtolkas utifrån den världsbild och synvinkel den tolkande intar.

Det är en rejäl munsbit, Mannen i skogen, men jag kan ändå inte komma på ett ord i den som är överflödigt. Liljestrand kommer nära utan att vara närgången (lite grann undrar jag över familjemedlemmars vidare öden, men får väl acceptera att de flesta av dem inte är offentliga personer). Han återger verk såväl som liv, ursprung såväl som trådar in i nutiden, triumfer såväl som tillkortakommanden.

Sin titel hämtar biografin från Mobergs kanske allra mest centrala gestalt, mannen som bokstavligt eller bildligt drar till skogs, undandrar sig (by)gemenskapen och dess begränsningar. Som skapar sin egen lycka, eller som helt enkelt inte står ut. Den utstötte, upprorsmannen, eller den frie. Han finns i romanerna och pjäserna, men också i livet: den upproriske författaren med sitt underifrånperspektiv och sitt ibland närmast destruktiva patos. Den missförstådde nationalförfattaren som inte står ut i den svenska offentligheten.

Liljestrand fick inte Augustpriset härom veckan, men det finns en hel del hos fackpristagaren Magnus Västerbros svältskildring som för tankarna just till Vilhelm Moberg. Vi har kommit ganska långt från glorifierade storheter och överhetsperspektiv.