Molly Peskin-Suso är försiktig. Så försiktig att hon haft 26 förälskelser, men inte ett enda förhållande. I Mollys värld är romantisk kärlek något som bara existerar i teorin, i alla fall för henne. Hon är övertygad om att olika regler gäller för henne som är överviktig, och för hennes tvillingsyster Cassie som är smal.

Och det här har jag inte sagt till nån men det känns faktiskt om om allt med min kropp är helt fel. Så vilken kille som helst som antagit att jag är normal kommer förmodligen att bli helt förskräckt om vi skulle hamna i en situation där kläderna åker av. Woow. Nej, tack. Det här var inte vad jag skrev under på.

Att läsa om Mollys uppfattning om sin kropp är stundtals plågsamt, delvis för att jag känner igen så mycket av mig själv i henne, men också för att jag blir arg för att det här är vad vårt samhälle gör med människor som inte passar in i en snäv mall av hur en kropp ska se ut. Släktträffar med ”bekymrade” (smala) familjemedlemmar blir ett minfält och varje tugga ett ställningstagande. En potentiellt romantisk situation blir ångestladdad istället för spännande.

Men jag var plötsligt förlamad och orimligt generad över mig själv. Mina lår kändes enorma och jag var mycket medveten om hur shortsens linning skar in i fettet på magen. Det slog mig att Sean – självklart visste jag redan vad han hette – inte skulle ha pratat med mig om han visste om shortsen och fettet och linningen.

Mitt hjärta värker vid tanken på hur många unga personer som just nu sitter och håller in magen, som är akut medvetna om sin kroppsstorlek och hoppas att ingen annan ska tänka på den. (Om du som läser det här känner igen dig: lösningen är inte att banta, det är inte dig det är fel på. Möt frågor om du ”verkligen ska äta det där” med ett långfinger, i alla fall i tanken.)

Jag föll pladask för Albertallis författarskap när jag läste hennes debut Bara tre ord (som har den betydligt mer tilltalande originaltiteln Simon vs the homosapien agenda), men var lite orolig för att magin från den boken inte skulle gå att upprepa. Och visserligen har Fördelen med olycklig kärlek inte upprepat magin, men den har skapat en alldeles egen sort. Molly är en otroligt charmig huvudkaraktär och berättarröst.

Det går inte att låta bli att älska enkelheten med vilken Albertalli inkluderar människor som vanligtvis inte får utrymme i mainstreamromaner. Huvudkaraktären Molly är judisk och överviktig, hennes tvillingsyster Cassie är lesbisk, deras ena mamma är också lesbisk, och deras andra mamma är bisexuell. När jag läste att Cassies kärleksintresse är pansexuell (attraherad av alla kön) insåg jag att jag aldrig tidigare sett pansexualitet representerad i någon roman jag läst. Det är ganska galet egentligen, med tanke på hur många människor som identifierar sig som pansexuella. Att en bisexuell kvinna dessutom får fortsätta identifieras som bisexuell trots att hon är gift med en annan kvinna är också något jag känner väldigt starkt för. Jag kan inte nog understryka hur glad det gör mig att Albertalli inte fallit in i fällan att en kvinna som är tillsammans med en man automatiskt är heterosexuell, och en kvinna som är tillsammans med en annan kvinna egentligen är lesbisk. Och när vi ändå pratar om representation: flera bikaraktärer är judiska, många är rasifierade. Alla är väl genomtänkta, och ingen känns som en karaktär som skrivits in bara för att få med en specifik minoritet.

Det är egentligen inte konstigt att representationen i Fördelen med olycklig kärlek känns så naturlig, det är ju såhär världen ser ut. Jag vet att vissa personer med en fallenhet för bajsbrun politik förmodligen tycker att den här boken låter som någon slags bisarr inklusivitetsbingo, och att deras hjärnor kokar vid tanken på mer än en HBTQIA-karaktär i samma berättelse. Men faktum är att jag är en pansexuell kvinna gift med en lesbisk kvinna. Mina föräldrar kom hit som politiska flyktingar, svenska är inte mitt modersmål. Jag växte upp som katolik. Vi bor med min svärfar som är en 70-årig präst och som blir överförtjust när han får förrätta vigslar för samkönade par. Våra vänner består av minst 75% andra HBTQIA-personer. Det är inte tvångsmässig inkludering, det är vårt liv. Och att se sitt liv representerat i böcker även när man inte hör till normen är otroligt värdefullt. Det är tärande i längden att alltid vara avvikande, och ju fler böcker som skrivs om normbrytare, desto bättre.

Fördelen med olycklig kärlek är den bästa bokkaramallen i årets utgivningsask.