Recension

: Himmelskriket
Himmelskriket Mons Kallentoft
2018
Forum
6/10

Skrik, svek och elakt förtal

Utgiven 2018
ISBN 9789137146201
Sidor 319

Om författaren

Mons Kallentoft är uppvuxen utanför Linköping och bosatt på Mallorca. Satanskäftarna är den trettonde boken om Malin Fors.

Sök efter boken

För många år sedan intervjuade jag Mons Kallentoft för Dagensboks räkning på Bokmässan. Han berättade då att ibland reste sig håren på hans armar då han skrev. Att han aldrig väjer för det hemska. Och så är det. Jag får alltid ta ett djupt andetag innan jag tar mig an hans böcker. Men det är ett rent och rysligt nöje.

Nu är Kallentoft tillbaka med den tolfte boken om kriminalinspektör Malin Fors och allt är sig likt. Malin är nykter, men suget efter sprit är hela tiden där. Det är som att hon har ett bottenlöst hål inom sig som aldrig kan fyllas. Här försöker hon döva svärtan med närhet och börjar internetdejta. Att få värma sig med en kropp fungerar för stunden.

En stekhet sensommardag hittas en liten pojke död i en bil. Det verkar som om pojkens mamma glömt honom där. Mamman har tidigare varit utbränd och frågan är om hon gått tillbaka till jobbet för tidigt? Hennes minne är inte som det en gång var. Utredningen avslutas dock snabbt, men så sker det ett mord som får Malin och hennes kollegor att plocka upp fallet igen.

I Himmelskriket möter vi en Malin Fors som har ganska bra kontroll över sitt liv. Hon är nästan i balans. Det hon istället tampas med är dottern Toves mående. Malin känner igen mycket av sig själv i Toves beteende och räds för konsekvenserna. Här uppstår dessutom ett dilemma. Hur långt kan en gå för att rädda sitt barn? Vilka regler är det okej att överträda? Det känns högaktuellt ett år efter metoo, så mycket kan jag säga.

Kallentoft är skicklig på att bygga karaktärer som känns trovärdiga och levande. I den här berättelsen möter vi några som är hala och svåra att förstå sig på. Jag blir lite provocerad, men människor beter sig märkligt emellanåt. Men det är något med den här mordhistorien som inte griper mig. Samtidigt som den är brutal blir det flyktigt. Jag tror att det kan ha något med karaktärerna att göra ändå. De blir aldrig tillräckligt jordade i mig. Det kan också vara så att parallellhistorien med Malin och hennes dotter istället för att bygga upp mordgåtan istället tar ut den? Men boken räddas ändå av suget av att veta vem som gjorde det och varför?

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2018-11-27 00:00 / Uppdaterad: 2018-11-26 19:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7555

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?