Hos Kerstin Ekman är steget mellan vandringar och skrivande kort. Hon har en likasinnad i Rebecca Solnit, som på samma sätt i sin bok Wanderlust knyter ihop promenader, tänkande och skrivande.

Utgångspunkten för Ekmans senaste bok Gubbas hage är året 1998, när hon och maken byggde sig ett nytt hem i Roslagen där en bit hagmark ingick. De har intresserat sig för livet utanför husknuten, vilka växter som trivts på platsen, när växterna dykt upp ur marken och när de vissnat. De har döpt några enar och en sälg efter figurerna i Hamlet. De blir ledsna av vildsvinen som i sitt bökande förstör växtplatsen för sällsynta orkidéer.

I boken förekommer många hänvisningar till världslitteraturen, där poeter hämtar sina metaforer från naturen. En mängd författare filosoferar kring naturen och samspelet med människan. Ekman känner också till naturvetenskaplig historia och de personer som arbetat med att systematisera världens växtlighet. Kvinnors bidrag har förringats i den naturvetenskapliga historien:

Det har känts problematiskt för män när nyfikna kvinnor har velat komma ut i världen utanför hemmet. [- - -] Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gällt att hålla oss på plats. När Linné lanserade sitt sexualsystem blev det uppenbart att växterna hade könsorgan och att mästaren själv var oblyg i sitt bildspråk. För många var det därför självklart att kvinnor inte borde syssla med botanik.

Ekmans motdrag är att berätta om flera kvinnor som illustrerat viktiga botaniska verk: Maria Sibylla (1600-talet), Johanna och Vendela Rudbeckia (1700-talet) och Anne Pratt (1800-talet).

Författaren är praktiskt lagd när hon arbetar med sitt digitala herbarium. Varje växt fotograferar hon två gånger. Hon tar ena bilden tätt intill växten och den andra från ett längre avstånd för att ringa in växtplatsen. Om den andra bilden fångar t.ex. en bit av en stolpe, minns hon både plats och tidpunkt för fyndet. Bilden kan också väcka väderminnen från fototillfället, eller om någonting särskilt skedde i anslutning till den dagen.

Också fyrfota vänner, insekter och fåglar bidrar till hemmakänslan – som löper som ett tema genom boken. Vid flytten till Roslagen lämnade författaren ett Jämtland som hon höll kärt. Klimat och växtlighet skiljer sig åt. Skulle hon kunna rota sig på nytt, eller var det för sent? Ett tankespår handlar om hur en by kan betrakta den nyinflyttade med misstänksamhet.

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje, i fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by ska man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänkta garageutfart släkt med en som var det. Min man kallar det här förhållningssättet för barnföddhetsdoktrinen. När den tillämpas på nationell och politisk nivå blir den farlig.

Läsningen av Gubbas hage liknar att gå på promenad med en nära vän. Under promenaden avhandlas saker i det lilla perspektivet men också världshändelser som påverkar en så starkt att det blir svårt att sova om nätterna.

I vår värld dör barn på grund av ofattbart grymma krigshandlingar. De värvas som soldater, utnyttjas och hanteras som om de vore krigsmateriel. Människor drunknar på flykt från det som inte längre kan uthärdas. Taggtrådsstängsel och murar byggs upp för att de inte ska kunna nå den trygghet de söker. Kamp om livsrum? Knappast. Det gäller oljekällor och andra materiella och politiska realiteter. Cyniska ledare kallar sina krig och avrättningar för rättfärdiga och offrar unga troende som får spränga sig själva och andra människor till döds.

Ekman är inte förvånad att den människa som i grunden är hjälpsam söker sig till naturen, för att hon inte står ut med den här världen. Som den förnuftsdrivna tänkare hon är vill hon ändå poängtera:

Men det är bara människan som kan utöva barmhärtighet och vi kan inte hitta mönster för våra liv bland träden.

Ekman har studerat växter sedan barnsben och behållit intresset under hela livet. Likaså väcker djuren hennes fascination. Hon avstår däremot bestämt från att förmänskliga djuren hon betraktar. Tankar på skillnaden, annorlundaskapet som skapar avstånd till djuren är ingalunda svärmiska. De lever enligt koder som vi människor inte vet någonting om.

Jag undrar i all enkelhet om harklövern växer i den roslagska hagen. Den är en charmig klöverart som är fin att fläta in i blomdekorationer. Boken är å andra sidan full av exempel på andra växter som namnges. Gräsrotsnivån är påtaglig, javisst. Namngivandet återspeglar en konkret handling – vilket Ekman är särskilt mån om. Ger vi det abstrakta tänkesättet för stor plats skapar vi ett avstånd till det levande. Därefter är steget kort till den rena glömskan. Vid 1800-talets början utgjorde ängarnas yta två miljoner hektar; idag bara 2 500 hektar. Om människorna i samhällsplaneringen kunde minnas sin favoritblomma kanske besluten kunde ske i större samklang med den levande omgivningen. I ett annat avsnitt där Ekman kritiserar människans fokus på Nyttan är hon lågmält ironisk. Hon beskriver hur Katrineholm förvandlats från småhusstad med olika äppelsorter i trädgårdarna till en stad där gatorna i centrum kantas av fyrkantiga varuhusbyggnader. I handeln erbjuds kunden numera importerade äpplen från Sydafrika.

I det långa perspektivet är ändå människans tid på jorden kort och livet kommer att gå vidare när människan som art dött ut. Tanken kan verka skrämmande. Det tycker nog inte ”de andra” – som Ekmans mamma och mormor kallade djuren de såg smyga fram i trädgården när skymningstimman trädde in.

2022-08-11. Uppdatering av länk till virtuell flora med artbeskrivning av harklöver.