Jag läser en dagbok skriven av Marie-Louise Ekman under sin makens, skådespelaren Gösta Ekmans, svåra sjukdomstid mellan den 7 november 2011 och 9 mars 2012. Syftet, menar författaren, är att den ska fungera som en extra hjärna för hennes man, som enligt läkarna, inte kommer minnas så mycket av sin sjukhusvistelse när han blivit frisk. Gösta och Marie-Louise läser också denna dagbok tillsammans när de kommit hem igen.

Det är en dagbok som innehåller massor av klockslag och angivelser av febertemperaturer, diskussioner med läkare, vilken avdelning han är på, vilket sjukhem han ska till, och oändliga promenader ute i sjukhuskorridoren. Men dagboken är också något annat.

Jag tycker det är det bästa någon har skrivit om kärlek på mycket mycket länge. Tisdagen den 14 februari skriver Marie-Louise så här:

G är rädd ibland för att jag tycker han är tråkig eller jobbig eller att jag retar mig på honom. Jag förklarar att jag älskar att vara med honom och att han varit mycket sjuk och att jag gör allt för att han skall ha det så bra som möjligt. Att han släpper in mig i sitt innersta ser jag som en mycket viktig fas i vår relation. Vackert. Starkt.

Hon tar också de hallucinationer Gösta får på grund av det starka intaget av smärtstillande morfin, på allvar – på det sätt att hon lyssnar på de fruktansvärda mardrömmar han haft, och lovar att vakta honom från allt ont.

När hon på grund av sjukvårdens bristande resurser inte kan få sjukhusets personal att vaka över sin man, på nätterna, ser hon till att få en säng bredvid Göstas. Det tycker de båda efter omständigheterna är som att vara ute på smekmånad, vilket är mycket rörande sagt.

Det är 24 november 2011 när Gösta tas in på Huddinge sjukhus för att de konstaterat han har en tumör i gallväggarna. Hoppet går upp och ner – han blir ju tillslut frisk, men 27 februari 2012 konstateras också att han inte skulle klara en sådan här pärs en gång till. Det gjorde han inte heller. För när sjukdomen återkommer några år senare dör han verkligen. Den 1 april 2017.

Så vill man vara en dysterkvist skulle man kunna döpa den här boken till Generalrepetition inför döden – men istället är den kärleksfullt döpt efter en av de hallucinationer Gösta haft då han sagt sig ha hotande bestar runt sin säng och förhoppningsfullt säger till sin fru när hon ska gå den kvällen ”Få se om hundarna är snälla ikväll…”

Jag antar att det också är därför Marie-Louise valt att publicera denna dagbok. För att hon känner sin mans närvaro så starkt i den.

Möjligen kan jag ha svårt att identifiera mig med den specialbehandling Gösta Ekman får, då det på grund av de många intagna på sjukhuset, den 17 februari blir tal om att flytta ihop Gösta med en medpatient. Hittills har Gösta haft enkelrum och det är egentligen endast till för dem som antingen ligger för döden (det gör inte Gösta än) eller är smittobärande (det är inte Gösta heller). Marie-Louise protesterar högljutt och Gösta får ligga kvar ”på grund av speciella omständigheter”. Istället får den dam Gösta skulle dela rum med ligga hos en döende. Inte riktigt rättvis vård, kanske.

Men det förtar ändå inte innerliga och djupa kärlek som sipprar fram mellan sidorna, mellan Gösta och den dagboksskrivande författaren. Läs den och gråt.