Den här lilla romanpärlan med den symboliska titeln Band är indelad i tre delar (”böcker”): frun Vandas, maken Aldos och barnens. I Vandas del är det slutet på 1960-talet och maken lämnar henne för den unga vackra studentskan Lidia. I Aldos del är det nutid och han berättar om sitt och familjens liv under närmare femtio år. Av någon anledning får hans historia mest utrymme: långt över hundra sidor. I den tredje för den medelålders dottern Anna ordet; om sig och brodern Sandro och hur föräldrarnas röriga relation (faderns frånvaro och moderns kyla) påverkat och påverkar dem.

Här får man som läsare läsa om hur det känns att upptäcka att ens hem utsatts för inbrott och totalförstörelse medan man själv njutit av en skön sommarsemester vid kusten. Ytterdörren går knappt upp och därefter väntar: omkullvälta möbler, urrivna skåp och sängar, glas- och porslinskross mosat med matrester på golven … Smycken, leksaker, böcker, skurmedel, värdepapper, underkläder, kattmat, mediciner i en enda röra …

De två som stiger in i sitt hem i detta skick tvingas ta itu med mycket. I takt med städandet kommer allsköns gammalt bråte upp i dagen: brev, fotografier, souvenirer … De världsliga tingen kan leva sitt eget liv: avslöja och bedra. Minnen och hemligheter som ingen medvetet ägnat sig åt på årtionden. Som ägarna inte ens visste om? Och hur blev livet egentligen på ”detta viset”? Kanske de tysta tingen en vacker dag vägrar tiga längre?

Genom hela boken får man fundera på vilka ”inbrottstjuvarna” är. Romanen kan nästan läsas som en detektivhistoria. Ju längre paret vistas i sin uppochnervända lägenhet desto fler mystiska egenheter kring ”inbrottet” läggs i dagen. Och vem i all världen har farit iväg med parets svarta katt?

Intressant är upplägget med de olika berättarperspektiven: intrigen skildras ur olika synvinklar. Men som läsare vet man aldrig mera än personerna eftersom intrigen skildras ur ett jag-perspektiv. Det här är en svart, smarrig historia om livslögner och svek.

Domenico Starnone spekuleras tillsammans med sin fru, översättaren Anita Raja ligga bakom pseudonymen Elena Ferrante och Neapelkvartetten. Som läsare känner man igen många teman som finns i Ferrantes romaner: kärleken, sexualiteten, kroppsfixeringen, familjebanden med alla svårigheter … Tidsupplösningen: plötsligt är man som läsare inne i sextiotalet trots att romanens nu onekligen utspelar sig på 2000-talet. Som om raster läggs över personerna och man ser dem i mångdimensionella speglar.

Band blev utsedd av New York Times till en av de 100 bästa böckerna från 2017. En trollbindande liten roman om band som – på gott och mest ont – håller.