Jag hade en föreläsare under en av de tidiga terminerna på läkarprogrammet, som menade att livslängder på 200-300 år snart skulle vara inom räckhåll. Med den takt som vi gjorde medicinska framsteg, menade han, så var det bara en tidsfråga innan vi nådde dit. Men – frågade han retoriskt – vad var meningen med det, när folk inte ens har vett att uppskatta de 80-90 år som vi har idag?

Suicide Club cirklar kring en närbesläktad fråga: är odödlighet nödvändigtvis något positivt, och vad är det värt att offra för att nå dit? Det är en dystopisk framtidsberättelse om ett USA där nästan allting cirklar kring att leva så länge som möjligt. Det föds nästan inga barn, så det blir avgörande att hålla befolkningen vid liv så länge som möjligt. Vid födseln studeras barns genetiska uppsättning, och en uppskattning görs av deras förväntade livslängd. De som har dåliga förutsättningar – ”sub-100s” får inte tillgång till de dyrbara livsförlängande åtgärderna, medan de som har bra förutsättningar får möjlighet att leva i uppemot 300 år, och det pratas om att den ”tredje vågen” ska komma snart – medicinsk teknik på en nivå som möjliggör faktisk odödlighet.

För att få tillgång till livsförlängande vård och få chans att vara en av de som blir del av den tredje vågen så måste man som medborgare göra sitt yttersta för att sköta om sin hälsa. Regelbunden motion, meditation och standardiserad kost är bara början. Lea – bokens huvudperson – fyller just 100 år när boken tar sin början, och sedan barndomen har hon skött sig exemplariskt. Men hennes välordnade vardag blir stökig när hon plötsligt får syn på sin far på gatan – sist hon såg honom var hon tolv år gammal, och fadern hade just anklagats av myndigheterna för att vara en farlig, missanpassad individ – ett hot mot idén om livets okränkbarhet.

För det är inte alla som tycker att det är en bra idé att sträva efter odödlighet. Det finns en grupp människor som kallar sig för suicide club. De godtar inte att jazz skulle vara så skadligt för hälsan att det måste förbjudas, eller att mat ska vara synonymt med färdigförpackade näringsdrycker. Och de lägger upp videor på nätet, när de sätter eld på sig själva. De betraktas av myndigheterna som farliga terrorister.

Konceptet bakom Suicide Club är klart intressant. För varför skulle inte ett samhälle kunna vara besatt av att maximera medborgarnas livslängd lika gärna som någon av de andra saker totalitära stater hängt upp sig på genom åren? Men det praktiska genomförandet blir inte riktigt trovärdigt. För konceptet här är ju ändå att medicinsk vetenskap gjort en massa framgångar och hittat livsförlängande åtgärder som faktiskt fungerar. Men många av de ”hälsosamma” åtgärder som prackas på medborgarna är samma pseudovetenskap som hälsoivrare försöker lura på oss idag. Kortisol målas gång på gång upp som en livsfarlig substans, fast det är ett livsnödvändigt hormon. En milkshake beskrivs som ”full av LDL” när LDL inte ens är ett födoämne utan ett transportprotein. ”Konserveringsmedel” och ”tillsatser” beskrivs som något närmast livsfarligt, med samma appeal to nature-skrämselpropaganda som idag. Det hela känns inte riktigt genomtänkt. Även några andra faktamissar stör läsningen för den som liksom jag lätt hänger upp sig på detaljer: huvudpersonen är rädd för luftburen smitta av specifika bakterier som normalt inte smittar den vägen; när hon lär sig matematik har en upphöjd tvåa halkat ned så att derivatan av X2 blir 2X; och så vidare.

Men det stora problemet med Suicide Club är att huvudpersonen inte riktigt engagerar. Hon är så förtvivlat välanpassad, och det dröjer nästan till sidan hundra innan man plötsligt – faktiskt tämligen brutalt – får en inblick i att hon har en mörkare, mer våldsam sida. Några fler sådana ögonblick följer genom boken, men de integreras aldrig fullt i karaktären i övrigt. Så även om hon får fler nyanser så förstår jag mig inte på henne, når inte fram till henne. På motsvarande sätt verkar den övervakande staten visserligen byråkratisk och kafkalik, men inte särskilt hotfull. Och utan en tydligt ondsint fiende blir inte heller motståndskampen lika medryckande.

I slutänden är det en bok som är klart läsvärd, men som inte riktigt når hela vägen fram.