Recension

: Anteckningar
Anteckningar Tua Forsström
2018
Albert Bonniers förlag
8/10

Att förvalta i förtvivlan

Utgiven 2018
ISBN 9789100177768
Sidor 51

Om författaren

Tua Forsström är född 1947 i Borgå, Finland. Hon har arbetat som förlagsredaktör på Söderströms och har för sitt författarskap tilldelats många olika priser, av de senare: Nordiska Rådets litteraturpris (1998) och Svenska Akademins Bellmanpris (2003). Forsströms diktsamlingar har översatts till finska, danska, franska, holländska, spanska och engelska.

Sök efter boken

Tua Forsströms senaste diktsamling, med den anspråkslösa titeln Anteckningar, är en sorgebok. Med små medel och varsamma skiftningar bryter den sig rakt in i läsaren och vänder upp både förlusten och världen blir kvar i all sin obegriplighet.

Det handlar om ett barn som inte längre finns. Tillvaron är skör, men det går så lätt att ana det som alldeles nyss var.

Vi skulle gå ner till stranden och höll varandras
hand, och du var en liten flicka i klänning

Så enkelt och allvarligt är det redan på första sidan, när Forsström börjar sin sorgebok. I första delen blir det en slags inramning av vad sorgen innebär. Det smärtsamma och oändliga i förlusten blir snabbt synligt.

Gravitationen upphör här
Jag stänger dörren mot jag vet inte
vad för slags mörker
Någon har slagit gräset och det doftar
Hjärtat är en sjö med vågor där

Dikten griper efter det som finns kvar. Säger: se, det här är vad du lämnade. Allt detta finns fortfarande kvar, men vilken betydelse har det nu? Det går att läsa som det första smärtsamma skedet efter att någon gått förlorad. Språket måste här tillåtas vara konstaterande. Vi måste börja någonstans. Kanske med att räkna upp världen, betrakta den, så som den fortfarande är.

Samlingens andra del har skogen som fond. Här andas mörkret, skogdofterna och tystnaden sida vid sida. Och så sjön! Tua Forsström återvänder alltid till sjön. Den är på samma gång ett hot och en trygghet, en plats för drömmar och gråt.

Det finns en förtvivlan i dikten i Anteckningar, i att försöka sätta ord på det som blir efter en människas död. Men förtvivlan lever samman med ett behov av att göra världen synlig igen. Det är ett sätt att bygga hopp, att förmedla detta hopp genom att gå i dialog dels med den förlorade, men också med andra författare och med läsaren:

En liten flickan leker verkstad, det betyder att man
reparerar saker som gått sönder
Hon sjunger för sig själv att alla kroppar har
olika mörker och glans
Hon sjunger Sakta alltid, sakta framåt

Kanske går det aldrig att skriva fram exakt vad en förlust innebär. Det går bara att stillsamt betrakta och med textens hjälp försöka förvalta det som är kvar. Må det vara det igensnöade hjärtat eller minnet av en modig flicka. Tua Forsström gör det som ingen annan.

Anna Carlén

Publicerad: 2018-11-07 00:00 / Uppdaterad: 2018-11-06 19:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7540

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?