En sen novembereftermiddag promenerade författaren Lena Sjöberg omkring i sina hemtrakter och kände sig nedstämd. Hon bekymrade  sig över den ökade främlingsfientligheten, den annalkande klimatkatastrofen och presidentvalet i USA. Hon kände att världen var riktigt, riktigt mörk men hon bestämde sig för att börja leta efter ljuset i mörkret, rent bokstavligt. Det är det letande som blev till  boken Natten lyser. Det här är en bok som lekfullt letar efter ljus på väldigt mörka platser. Vi börjar om natten.

Står vi stilla en stund hinner våra ögon vänja sig vid mörkret och vissa kvällar ser vi Vintergatans alla stjärnor som ett ljust band ovanför oss. Natten rymmer både ljus och mörker. Följ med in i den dunkla skogen, ner i det kolsvarta havet och vidare ut i en öde nattstad och upptäck allt som faktiskt lyser!

Väl där vänds blicken upp mot natthimlen där vi får lära oss om stjärnor, månen och planeter. Visste ni att man tror att det i vår egen galax finns ungefär lika många stjärnor som det finns celler i alla nu levande människors kroppar tillsammans?! Häpnadsväckande.

Vi får även lära oss fantastiska fakta om nattdjur. Många djur har reflexer längst bak i ögonen, vilka tar tillvara på det lilla ljus som finns i natten. Boken tar även upp mystiska ljus såsom irrbloss. I Japan kallas de för Kitsune och i Indien Chir batti medan man i många engelsktalande länder pratar om Will-o-the-wisp eller Jack-o-lantern.

Natten lyser presenteras som en bok för åldrarna nio till tolv år men också en allåldersbok. Och jag kan bara hålla med om det senare. Som vuxen lär jag mig massor av spännande saker men jag kan även tänka mig att fyraåringar kan tillgodogöra sig bokens innehåll. Författaren illustrerar själv boken och bilderna bär en skir enkelhet jag tilltalas av. Trots kolmörkret lyser varelser och ting klart över sidorna och är välarbetat och vackert. Bilddokumentationen av den självlysande världen är än så länge liten så illustrationerna tar sig vissa bildmässiga friheter. Jag är glad att det inte finns några fotografier eftersom boken är så tilltalande med sina illustrationer. De gör att all fakta landar i mitt hjärta.

Det här är en bok utan pekpinnar. Det är en bok som lyfter vår fantastiska värld. Som får oss att förundras och vilja värna. Men visst ställs det frågor. Hur mycket ska vi människor experimentera med naturen? Var går gränsen mellan det som är smart och ofarligt och det som är onödigt och riskfyllt frågar sig författaren i slutet. Men det blir det morgon och allting känns lite lättare att tänka på. Och såsom Leonard Cohen sjöng i ”Anthem”:

There is a crack in everything. That´s how the light gets in.