Afrika har länge varit världens fattigaste kontinent. Det är dessutom en kontinent där flera länders invånare länge styrts av olika despoter, utan att de har fått ha något större inflytande över landets utveckling, och en kontinent där en lång rad väpnade konflikter skördat massvis med människoliv. Men nu kanske något är på väg att hända. Nu, till slut, kanske Afrikas omkring en miljard invånare är på väg att lyftas ur fattigdom. Det är detta potentiella ”miljardlyft” som denna bok handlar om.

En av de viktigaste förändringarna är demografisk: kvinnor i många länder i Afrika föder idag färre barn än för ett par årtionden sen, därför att sänkt barnadödlighet gör att fler barn överlever till vuxen ålder. Konsekvensen har ofta blivit att man har kunnat satsa mer resurser på varje barn som faktiskt föds, i form av exempelvis utbildning. En annan förändring är att färre länder på den afrikanska kontinenten styrs av renodlade diktaturer än för några årtionden sedan. Alternativet är i och för sig inte alltid välfungerande demokratier, utan snarare olika sorters hybrider mellan diktatur och demokrati, och utvecklingen kan eventuellt ha tagit ett par steg tillbaka under de absolut senaste åren. Men på det stora hela finns ändå anledning att hoppas att fler länder kan gå en demokratisk utveckling till mötes, i takt med att en allt större del av den unga och allt mer urbaniserade befolkningen får tillgång till utbildning.

Men så är det ju det här med att få till en förbättrad levnadsstandard för folket, bort från den utbredda fattigdomen. Författarna skriver bland annat om hur Afrikas ekonomier skulle behöva diversifieras för att få till stånd ekonomisk tillväxt. Att diversifiering vore positivt är det väl få som ifrågasätter. De svåra frågorna är ju dock exempelvis hur man får till stånd en diversifiering, och hur man lyckas med att få till en ekonomisk utveckling som verkligen håller i sig över tid, liksom hur man kan förmå tillväxtens frukter att fördelas så att den faktiskt (åtminstone delvis) kommer de fattiga till del? För erfarenheten under senare decennier har ju varit att många länder i Afrika i och för sig lyckats få till en viss ekonomisk tillväxt, men att den tillväxten haft ganska liten effekt för att minska fattigdomen på kontinenten.

Bokens huvudsakliga budskap innehåller kanske inte så väldigt mycket nytt, men författarna tar oss iallafall bortom nyhetsrubrikerna genom att de redovisar långa utvecklingstrender vilka sällan ges utrymme i det dagliga nyhetsflödet. Författarna avslutar sedan boken med ett antal rekommendationer till politiker och opinionsbildare. Tyvärr är de flesta av dem lite väl självklara: var lyhörda när biståndspolitik utformas, satsa på hälsobistånd, stöd demokratiutveckling, men glöm inte bort ren fattigdomsbekämpning, och så vidare. Vem behöver egentligen den här typen av självklara råd? kan jag undra. Bara i några enstaka fall kan rekommendationerna bli lite mindre självklara, men paradoxalt nog då ofta i såna frågor som författarna faktiskt inte skrivit särskilt mycket om i boken, vilket gör att de rekommendationerna då faktiskt inte känns särskilt väl underbyggda eller välmotiverade … I slutändan blir jag därför inte riktigt klar över vilken läsarkrets författarna egentligen har haft i åtanke när de har skrivit den här boken. Men det är en lättläst översikt över det samtida Afrika, bortom nyhetsrubrikerna, så ur det perspektivet kan den här boken nog vara givande för en del läsare.