Ellen och Maria är systrar, men håller mest pliktskyldigt kontakten. När pappan går bort möts de i barndomens sommarhus, där minnena tränger sig på.

I Förlåten finns likt i debuten Finna sig Lidbecks obarmhärtiga stil kvar. Hon gräver fram det lilla i människan, och fokus ligger ofta på detaljerna; hur den ena systern blir plötsligt medveten om sina lår, storleken på dem, i sällskap av den andra systern, hur denna å sin sida avslöjar sig när hon, en kylig yta till trots, plockar ner alla foton i huset men ändå drar på sig farmoderns bortglömda kofta.

Det finns också en oerhörd mänsklighet i personporträtten. Hur de ständigt missförstår varandra blir obekvämt uppenbart, men det går också att känna igen, i sig själv eller i vännen som klagar över något man vet de har fel om. På samma gång känns systrarna både alltför verkliga och fullkomligt fiktiva; kanske är det svårt att möta det som ligger alltför nära.

Ett huvudtema i denna roman är minnen. För både Ellen och Maria fungerar huset nästan som ett förkroppsligande av deras barndomsminnen. Framför allt huserar det deras allra svåraste minnen, halvbroderns självmord och nu också faderns död.

De hanterar det på olika sätt; Maria försöker att fokusera på det som är ljust: hemmagjord saft, farmors växter, målandet av varandras naglar. Det svåra tar sig ändå in genom sprickorna, men det mesta skylls på systern. Det var ju hon som stod närmast de båda männen, det var hon som fick allt, har allt. Sorgen och vardagslunket tar sig uttryck i en närmast desperat avundsjuka och längtan. Skapar ett hål hon har svårt att ta sig ur.

Ellen gömmer i stället undan minnena. Hon städar undan Jakobs papper, ger bort hans sista saker. Hon vill glömma det som hände, och det som hände dem emellan. Inte ens för Maria kan hon erkänna hur hon verkligen mår, egentligen inte ens för sig själv. För henne river sorgen i agerandet; städningen blir både ett utlopp och en undanflykt.

Agnes Lidbeck tycks vara en ny stjärna på den svenska författarhimlen. Hennes blick genomskådar det mesta. Ändå finns det inte samma glöd i Förlåten som genomsyrade Finna sig. Här tillåts läsaren känna historien puttra ut i ett ingenting i slutändan och jag finner mig inte andlös efter sista sidan.

Kanske beror det på hur man läser den. Men läsvärt är det helt klart i vilket fall.